Attention i Örebro

C-uppsats skriven av: Agnes Fredlund Sara Jönsson som studerar socilogi vid Örebro Universitet

ADHD/DAMP
- En studie av diagnosens inverkan på individens självkänsla och jaguppfattning

1. INLEDNING
I dagens samhälle förs en livlig debatt kring begreppet ADHD/DAMP. Diskussionen handlar om huruvida denna så kallade personlighetsstörning är biologiskt eller socialt betingad. Man frågar sig om det verkligen finns någon som inte till viss del faller in under de kriterier som definierar ADHD/DAMP. Vissa människor säger att problematiken är en mognadsfråga och inte något som bör klassas som en funktionsnedsättning. Debatten har väckt vårt intresse men också funderingar kring de individer den handlar om. Istället för att ta aktiv ställning till den aktuella diskussionen vill vi inrikta vår undersökning mot den enskilda individen bakom diagnosen.

Barn i låg ålder förväntas inte på samma sätt som vuxna reflektera över varför de handlar som de gör, men allteftersom de blir äldre upplever de flesta kanske ändå sitt beteende som problematiskt. Barn med beteendeproblem av ADHD/DAMP-karaktär har ofta ingen klar bild av sina problem, varför ansvaret för att bedöma deras hjälpbehov hamnar hos vårdgivarna. Uppgiften blir problematisk då gränsen för vad som är avvikande eller normalt, sjukt eller friskt, tillfälligt eller bestående ofta är flytande.

Det som idag ses som normalt utgör ett område inom vilket alla inte passar in. Det finns människor som har uttalade problem med att sitta stilla, att koncentrera sig längre stunder, att komma i tid och att fullt ut kontrollera sin kropp. Vare sig de får ett namn på denna problematik eller ej så reagerar samhället på deras sätt att avvika från normen. Normen dominerar i såväl skola som arbetsliv och känslan av att inte vara normal påverkar individens sätt att förstå sig själv och förklara det egna beteendet. Hur man hanterar att inte passa in i normen beror mycket på hur man uppfattar sig själv, vilket leder till den problematik i vilken uppsatsen tar sitt avstamp.

1.1 Syfte
Syftet med vårt arbete är att undersöka om och hur individens självkänsla och jaguppfattning utvecklas och upprätthålls på olika sätt beroende på om individen har en diagnos på sin ADHD/DAMP-problematik eller inte. Vi avser att belysa detta från två perspektiv. Från det ena perspektivet undersöker vi vilken roll en diagnos som ställts i barndomen spelar för utvecklingen och upprätthållandet av en individs självkänsla och jaguppfattning. Det andra perspektivet belyser hur samma fenomen har utvecklats och upprätthållits hos personer som haft problematiken sedan de var små men inte fått ett namn på den förrän i vuxen ålder.

1.2 Frågeställning
· Utvecklas och upprätthålls en människas självkänsla och jaguppfattning på olika vis om individen har en diagnos på sin ADHD/DAMP-problematik eller inte?
· Hur kan en diagnos påverka utvecklingen av självkänsla och jaguppfattning?
· Hur kan en frånvaro av diagnos påverka utvecklingen av självkänsla och jaguppfattning?

1.3 Avgränsningar
En människas jaguppfattning och självkänsla inryms i det som utgör en människas identitet. Identitet är dock ett brett begrepp och vårt arbete genomförs under endast tio veckor. Med hänsyn till tidsbegränsningen har vi valt att endast undersöka delarna självkänsla och jaguppfattning då vi finner dessa mest intressanta. Vi avgränsar oss till att utföra intervjuer kring fyra personer, där två haft sin diagnos sedan barnsben och två fått den i vuxen ålder. Att vi bara intervjuat pojkar beror på att tre av fyra människor med ADHD/DAMP-diagnoser är pojkar. En av de vi intervjuat har inte längre diagnosen ADHD/DAMP, men dessa symptom innefattas även i Tourettes syndrom vilken hans diagnos nu ändrats till. Vi har valt att intervjua en av de två yngre intervjupersonerna tillsammans med en för honom signifikant andre, i detta fall hans moder. I en annan intervju medverkar inte barnet alls på grund av sin låga ålder och svårigheter att sitta stilla och då har vi valt att endast intervjua hans moder. Anledningen till detta är att vi anser att mödrarnas information om sina barns självbilder och jaguppfattningar är pålitlig då barnen i den här studien är beroende av att deras mödrar finns där för att de skall klara av vardagen

1.4 Centrala Begrepp
När det uppkommer termer som behöver definieras kommer detta att ske löpande i texten. De centrala begrepp som definieras här återkommer fortlöpande uppsatsen igenom.

ADHD/DAMP: Personlighetsstörning som innefattar permanenta tidigt utvecklade beteendemönster/karaktärsdrag som medför socialt handikapp eller subjektivt lidande.

Normalt: Den rådande normen i ett samhälle som följs av majoriteten.

Avvikande Beteende: Alla former av beteende som skiljer sig från vad majoriteten ser som normalt.

Jaguppfattning: Hur en människa uppfattar sig själv i förhållande till andra och sin omgivning.

Självkänsla: Medvetenhet om den egna personlighetens värde.

Signifikanta andra: Människor som står en individ nära och som har stor inverkan på individerna vad gäller utvecklandet av självbild och jaguppfattning samt övertagandet av normer och värderingar.

1.5 Disposition
Uppsatsen inleds med ett metodavsnitt där val av metod motiveras. Avsnittet fortsätter med en beskrivning av hur intervjustudien är utförd samt hur urvalet skett. Vidare berörs valet av analysmetod, etiska överväganden, samt vilka åtgärder som tagits för att styrka validitet och reliabilitet. Metodavsnittet avslutas med en materialdiskussion och följs av ett bakgrundsavsnitt som inleds med en historisk överblick över uppkomsten av begreppen ADHD/DAMP. Stycket fortsätter med en beskrivning av hur en utredning av neuropsykiatriska problem genomförs. Efter det beskrivs och jämförs ADHD/DAMP-diagnoserna var för sig och kriterier och symptombild för de olika diagnoserna samt dess för- och nackdelar beskrivs. I nästa del redovisas de teorier och begrepp som senare kommer att användas som redskap för att analysera det empiriska materialet. I det efterföljande avsnittet görs en empiripresentation där de fyra personer vi intervjuat presenteras var för sig. Efter varje intervjupresentation sker en kortare delanalys. Resultaten av dessa sammanfattas sedan i en resultatredovisning. Arbetet avslutas med egna reflektioner samt förslag på fortsatta forskningsfrågor inom ämnet.

1.6 Metod
Uppsatsen bygger på kvalitativ metod baserad på en fallstudie kring utveckling och upprätthållande av självkänsla och jaguppfattning. Gruppen hos vilka skeendet studeras utgörs här av fyra individer med inslag av diagnosen ADHD/DAMP. Merriam beskriver fallstudien som en verklighetstrogen, empiriskt förankrad metod som hjälper de som forskar att förstå de processer som ingår i olika händelser. En metod av detta slag anses också vara lämpad för att undersöka "fall i förändring", vilket gör att vi tycker att den är lämplig att använda för vår studie. Informationen har samlats genom djupintervjuer vilket faller sig naturligt då vi vill nå en djupare förståelse av ett samhälleligt problem undersökt på individnivå. Anledningen till att vi väljer kvalitativ metod framför kvantitativ är framförallt att den senare inte är lämplig för vårt syfte, mänskliga upplevelser kan inte kvantifieras och mätas på samma sätt som hårddata. Användandet av kvalitativa data och metoder leder till en djupare förståelse av enstaka personers upplevelser. Den närkontakt undersökningsmetoden skapar i förhållande till de undersökta enheterna öppnar för en bättre uppfattning av den enskildes livssituation och dennes relation till den omgivande sociala kontexten.

En alternativ metod för vår undersökning skulle vara att göra en observation.

1.6.1 Intervjuer
Vi använder oss av en intervjumetod som har karaktären av ett vanligt samtal där intervjupersonen ges stor frihet att uttrycka sina egna åsikter. Intervjun regleras dock till viss del av en manual (se bilaga 1) där de centrala områdena i intervjun anges. Intervjuerna kategoriseras av övergripande frågor som under intervjuns gång ger upphov till följdfrågor. Genom att ställa övergripande frågor med indirekta följdfrågor får man en mer grundlig insyn i individens situation. Då varje persons livssituation ser olika ut ställs inte exakt samma följdfrågor i intervjuerna. Skulle vi istället använda oss av standardiserade intervjuer skulle de unika upplevelser som kan komma till uttryck i en intervju av samtalskaraktär kunna gå förlorade.

Båda författarna till uppsatsen närvarar vid intervjuerna och turas om att leda dem. Anledningen till detta är att utrymme då ges för den som inte är i ledande position att vara mer observant på vad som sägs och kan således följa upp intressanta uttalanden och ställa relevanta följdfrågor. Intervjuerna äger rum på en plats vald av intervjupersonen då det är viktigt att de intervjuade känner sig bekväma med situationen.

1.6.2 Urval
För att komma i kontakt med våra intervjupersoner har vi använt oss av ett "snöbollsurval". Denna urvalsmetod innebär att man tar kontakt med en intervjuperson som sedan genererar kontakt med flera intervjupersoner. Vi tog först kontakt med en person som är verksam inom en lokal intresseorganisation för individer med ADHD/DAMP-problematik. Via denne kom vi i kontakt med en mamma som tillsammans med sin son godtog att medverka i vår intervju. Vid intervjutillfället berättade de om en person som i vuxen ålder fått diagnosen ADHD denne ledde oss senare vidare till den tredje intervjupersonen. Den fjärde intervjupersonen kom vi i kontakt med via en bekant som är engagerad inom området som valde en, i dennes ögon, lämplig person. Vi sökte upp personen och avtalade tid och plats för ett intervjutillfälle. Vi är dock medvetna om att ett urval gjort på detta vis kan bidraga till eventuell skevhet då vi genom att använda oss av en persons nätverk kan komma i kontakt med en grupp med liknande attityder till sin sjukdom.

Samtliga personer vi har intervjuat har drag av ADHD/DAMP, men man kan aldrig säga att två fall är likadana. Diagnoserna kan förekomma i olika kombinationer med andra personlighetsstörningar och funktionshinder vilket gör att varje fall är unikt. I vår studie har endast två av de intervjuade renodlad ADHD/DAMP, men då alla har inslag av den problematiken anser vi att de alla representerar denna grupp.

1.6.3 Analysmetod
Vi använder oss av en tolkningsmetod med hermeneutiska inslag för att analysera det insamlade materialet. Den hermeneutiska metoden är utvecklad för att analysera avslutade texter genom att ständigt växla mellan delar och helhet för att nå en god gestalt utan logiska motsägelser. Vi anser att metoden är användbar i vår uppsats då vi jämför enskilda uttalanden med den helhetliga tolkningen av varje intervju, jämför intervjuerna med varandra samt drar paralleller till teorierna. Det negativa med att använda denna metod i analysen är att man som intervjuare kan påverka framställningen och skapa en subjektiv tolkning av det som sägs. Detta kan medföra att den intervjuade påverkas av intervjuaren, som kan ha vissa förväntningar på resultatet vilket omedvetet kan göra att de frågor som ställs blir. Den intervjuade kan å sin sida ge svar som han/hon tror att intervjuaren vill ha istället för att berätta vad de egentligen tycker.

1.6.4 Etiska överväganden, validitet, reliabilitet & generaliserbarhet
Som ett resultat av etiska överväganden har vi tagit kontakt med personer som i sitt dagliga arbete jobbar med människor i den situation vi söker. Då de har en redan upprättad relation till människor med denna problematik ansåg vi dem lämpade att avgöra vilka personer som kunde tänka sig att medverka i intervjuer. Detta då det är svårt att avgöra hur människor med en ADHD/DAMP-diagnos ställer sig till att bli intervjuade om sin situation. Deras egen bearbetning av diagnosen, synen på den egna situationen samt mycket annat påverkar deras inställning till att ställa upp på intervjuer. Genom att gå via en kontaktperson minskas risken att söka upp någon som tar illa upp av att bli tillfrågad. Efter klartecken från vår kontaktperson sökte vi upp de rekommenderade intervjupersonerna via telefon. Vi berättade vilka vi var, vår undersökning, dess syfte och deras möjlighet att vara anonyma och att efter genomförd intervjuutskrift läsa igenom intervjun för att ta ställning till huruvida resultaten verkar trovärdiga eller ej. Denna typ av deltagarkontroll erbjuds för att öka validiteten och för att intervjupersonerna ska kunna godkänna att det vi skrivit är det de i intervjuerna sagt.

Reliabilitet betyder i forskarsammanhang tillförlitlighet, om någon annan gör samma undersökning under liknande förhållanden så ska denne uppnå samma resultat som tidigare framkommit. Vårt arbete skulle under samma förhållanden, under en rimlig tidsram, ge samma resultat eftersom situationen skulle vara liknande, förutsatt att nästa forskare intervjuar samma individer som vi har gjort samt att dessa varit sanningsenliga i sina uttalanden. För att öka reliabiliteten beskriver vi hur vår information samlats in samt vilka beslut vi fattat under processen.

Vårt empiriska material består endast av studier av fyra fall och vi är medvetna om att dessa inte behöver vara representativa för en större grupp. De resultat vi kommer fram till gäller endast de kontaktpersoner vi intervjuat. Genom att studera ett specifikt fall i detalj och senare jämföra det med andra fall som studerats lika detaljerat menar vissa forskare att man kan återfinna det generella i det specifika. En undersökning av denna typ syftar inte till att ge statistiskt säkerställda och generaliserbara resultat utan snarare till "analytisk generalisering". Fallstudiens styrka är att den grundar sig på flera empiriska bevis som analyseras med hjälp av teorier. Våra analyser bygger på sociologiska teorier som skapats utifrån annan empiri. Dessa teorier överensstämmer med våra fallbeskrivningar, vilket betyder att viss generalisering är möjlig. I kvalitativa studier kan man inte dra några generella slutsatser utifrån sitt fall, dock tycker vi oss på basis av etablerad teori kunna beskriva hur utvecklingen av självkänsla och jaguppfattning hos personer med ADHD/DAMP kan te sig på ett mer generellt plan.

1.7 Materialdiskussion
Inledningsvis har vi genom litteraturstudier, artikelstudier och föreläsningar ägnat oss åt bakgrundsarbete om funktionshandikappet ADHD/DAMP. För att få den mest aktuella informationen inom ämnet har vi lånat material av en specialpedagog. Att materialet används av dem som dagligen arbetar inom området samt att det är nyutkommet och relativt heltäckande gör att vi finner det reliabelt att använda. Då uppsatsen berör en individs självkänsla och jaguppfattning består teoridelen i första hand av olika material från den sociologiska socialpsykologin samt den symboliska interaktionismen. De teorier vi valt att använda oss av behandlar avvikande beteende, jagets och självets uppkomst. Dessa är hämtade från Hewitt, Boglind, Lundén och Näsman, vilka här representerar den symboliska interaktionismen. Vi använder oss också av Goffmans teorier om självet, samhället och stigma.

2. BAKGRUND

2.1 Historik
De första vetenskapliga rapporterna om barn med primära koncentrationssvårigheter är från början av 1900-talet. I studier från USA beskrevs att barn efter allvarlig skallskada och hjärninflammation kunde få ett impulsivt, splittrat och motoriskt överaktivt beteende. På 1940-och 1950-talen undersökte de amerikanska läkarna Strauss och Lehtinen sviter av graviditets- och förlossningskomplikationer hos barn. De fann att det är samma sorts hjärnskador som ligger bakom cerebral pares och koncentrationssvårigheter, dock med annan omfattning. Man kallade detta tillstånd för MBD (Minimal Brain Damage). Många läkare och psykologer utvecklade efterhand uppfattningen att stor motorisk oro och koncentrationssvårigheter i sig var tecken på att barnet hade en hjärnskada. Kritikerna menade att det inte var säkert att man hade strukturella skador i hjärnan om man hade diagnosen MBD. Efter förslag från vetenskapliga kommittéer beslöts att MBD-förkortningen istället skulle stå för Minimal Brain Dysfunction. På 1970- och 1980-talen riktades mycket kritik mot användningen av MBD-termen därför att man använde den på en stor grupp barn med olika beteendeproblem. Trots invändningarna mot själva MBD-termen var de flesta överens om att barn med den här typen av problem verkligen existerade och att det behövdes en benämning för deras problem. Kadesjö skriver att MBD-termen internationellt nästan försvunnit och att den i Sverige har ersatts med termen DAMP. Begreppet DAMP betyder Dysfunktion i fråga om Avledbarhet, Motorik och Perception. Idag anser man att denna beskrivande term är att föredra framför den orsaksförklarande MBD-termen. DAMP-termen, så som den används i Sverige idag, är i vissa fall olycklig eftersom den lämnar barn med koncentrationssvårigheter utan påtagliga motoriska och perceptuella problem utanför. Det krävs att en kombination av både koncentrationssvårigheter och betydande motoriska och perceptuella svårigheter ska föreligga för att tillståndet ska få ett namn.

I USA har man framförallt tagit fasta på koncentrations- och beteendeproblemen hos barnen och använder termen "Attention Deficit Hyperactivity Disorder" (ADHD). En term som kan översättas med uppmärksamhetsstörning med hyperaktivitet. I vetenskapliga sammanhang är det mycket viktigt att diagnoserna avgränsas på ett strikt sätt så att olika forskare beskriver samma grupp barn när de använder en viss term i sina diagnoser. Både ADHD och DAMP härstammar ur MBD-begreppet.

2.2 Utredning
En utredning skall ge en bild av barnets beteende och svårigheter under olika förhållanden och i olika miljöer. Den ska belysa barnets utvecklingsnivå och förutsättningar inom viktiga områden. Utredningen ska också visa hur miljön i familjen, förskolan eller skolan samverkar med, alternativt skapar, svårigheterna. Det viktigaste sättet för den ansvarige utredaren, som kan vara en läkare eller en psykolog, att få information om barnet är genom samtal med föräldrarna. Man gör en s.k. anamnes, där man på ett detaljerat sätt tar reda på hur föräldrarna uppfattar sitt barn, vilka problem det har, hur barnets utveckling och beteende varit under uppväxten samt försöker få en bild av familjens livssituation. Personen själv kan ofta bidra med viktig information inom vissa områden, t ex hur det ser på sina problem, hur det är i skolan osv. Anamnesen och beskrivningarna av barnet ligger sedan till grund för vilka undersökningar som skall göras och för hur omfattande de behöver vara. I anamnesen skall läkarundersökning, psykologbedömning, bedömning av grov- och finmotorik, läs- och språkutveckling samt neuropsykologiska test ingå. Finner man tecken på störningar inom dessa områden ställs en diagnos utifrån symptombilden. Diagnoser som ADHD, DAMP, Autism, Aspergers syndrom och Tourettes syndrom har alla särskiljande kriterier men diagnosen visar ofta drag av flera neuropsykiatriska syndrom, då dessa till stora delar överlappar varandra.

Figur 1. Neuropsykiatriska syndrom

Modellen visar att individer med ADHD och DAMP har problem inom uppmärksamhetsområdet. ADHD-diagnostiserade individer har förutom det även problem med impulsivitet och tvångsbeteende. För diagnosen DAMP föreligger även problem med motorik och perception utöver det gemensamma området. Tourettes syndrom innefattar hela ADHD-spektrat, delar av DAMP-spektrat samt problem med samspel.

2.3 Diagnoskriterier för DAMP - "Deficits in Attention, Motor control and Perception"
Denna diagnos innefattar svårigheter inom de tre områdena uppmärksamhet, motorik och perception. Cirka hälften av barn och ungdomar med DAMP är överaktiva och har en kombination av ADHD-problem och andra funktionsstörningar inom perception, kognition, minne, språk och motorik. Det innebär svårigheter inom både känsla - reglering - styrning och inom bearbetning och utförande. Det förekommer olika grader av DAMP, lätt- till måttligt svår och svår. För att få diagnosen svår DAMP måste man uppvisa tecken på alla fyra av de nedan uppradade kriterierna.

1. Aktivitet/Uppmärksamhet, över eller underaktivitet
2. Grov motorik, svårt att vara med på gymnastik och idrott
3. Fin motorik, svårt att skriva
4. Perception/Kan bidra till läsproblem

Svår DAMP vilket liksom autismliknande störningar som Aspergers syndrom innebär att personen har kognitiva svårigheter som att binda ihop detaljer och delar i ett händelseförlopp till att få en överblick, uppfatta sammanhanget, förstå situationen, och avsikten med människors handlingar. Tidsmässigt tänkande och planering är svårt vid dessa tillstånd. För att hamna i gruppen för måttligt svår DAMP ska ett, två eller tre av dessa kriterier uppvisas kontinuerligt under ett halvår. De ska också föreligga i minst två olika miljöer/situationer som skola, fritids eller hemma och finnas ofta - men inte nödvändigtvis alltid.

Barn som faller under diagnoserna ADHD/DAMP skiljer sig inte utseendemässigt på något vis från andra "normala" barn. Att det inte finns några yttre tecken på att något är fel kan göra att samhället kräver att personer med ADHD/DAMP skall leva upp till samhällets förväntningar och krav på normalitet på ett annat vis. Dessa barn befinner sig inte heller utanför normalvariationen för intellekt eftersom deras funktionsnedsättning i hjärnan inte har någonting med intelligens att göra.

2.4 Diagnoskriterier för ADHD - "Attention Deficit Hyperactivity Disorder"
För att lättare förstå vad ADHD är beskrivs nedan diagnosens formella kriterier, enligt DSM-IV. DSM-IV (Diagnostiskt Statistiskt Material nummer fyra), är en manual som utan att ta hänsyn till orsaksfaktorer begränsar sig till symptombeskrivningar. Innan diagnos ställs måste ett antal symptom, som finns beskrivna i manualen, vara uppfyllda. För diagnosen ADHD ska minst sex av de nio olika symptomen på uppmärksamhetsstörning föreligga, (ex. att barnet slarvar eller missar detaljer i skolarbetet eller andra aktiviteter, har svårt att hålla koncentrationen på uppgiften eller i lekaktiviteter, inte tycks lyssna på vad man säger, har svårt att förstå instruktioner och misslyckas ofta med att slutföra skolarbete, vardagssysslor eller andra arbetsuppgifter - vilket inte beror på att barnet har missförstått instruktionen) sex av de nio symptom på hyperaktivitet (har svårt att sitta stilla, har ingen ro i händer eller fötter, rusar omkring och klättrar på allt - hos äldre uppvisas ofta en känsla av rastlöshet, har svårt att arbeta/leka tyst, är ständigt i farten - uppvarvad, pratar ofta och mycket) samt impulsivitet. Symptomen skall föreligga under minst sex månader, av en grad som helt klart stör barnets anpassning och inte överensstämmer med dess utvecklingsnivå.

Av barn med diagnostiserad ADHD har ca 70 % fortfarande dessa svårigheter i övre tonåren och minst 30 % har dem kvar i vuxen ålder.

På samma sätt som symptomen för DAMP bör symptomen för ADHD också föreligga i minst två olika miljöer/situationer som skola, fritids eller hemma och finnas ofta- men inte nödvändigtvis alltid. En del av symptomen ska ha debuterat före 7 års ålder. Om både kriterierna för uppmärksamhetsstörning och för hyperaktivitet/impulsivitet är uppfyllda talar man om ADHD av kombinerad typ. Om kriterierna endast är uppfyllda för en av symptomgrupperna talar man om övervägande uppmärksamhetsstörning respektive övervägande hyperaktivitet/impulsivitet.

Ett barn med ADHD behöver inte ha alla dessa symptom. Störningen kan vara dominerad av antingen överaktivitet, brist på uppmärksamhet eller svårigheter att behärska impulser. Ofta har barn med ADHD som spädbarn antingen varit påfallande lugna eller mycket livliga. Överaktiviteten är som regel tydlig redan under barnens andra och tredje levnadsår. Överaktiva 4-åringar är dock endast i hälften av fallen fortfarande överaktiva som 7-åringar och därför är det bäst att vänta med att ställa diagnosen tills skolstarten. Vissa barn som uppvisar tecken på ADHD har fungerat normalt under de första levnadsåren. Högt begåvade barn med ADHD får ibland problem först i högstadiet, när kraven på koncentrerat och uthålligt tänkande ökar.

Det som yttrar sig som koncentrationssvårigheter kan bero på flera olika typer av funktionsstörningar. Vid ADHD utan andra funktionsstörningar gäller svårigheterna främst brist i uthållig uppmärksamhet, att hålla tankekraften/alertheten/vakenheten på en jämn nivå under hela arbetspasset samt bristande impulshämtning. Behovet av omväxling och lust tillsammans med bristande impulshämtning gör att uppmärksamheten fångas av allt möjligt annat än arbetsuppgiften. En tonåring med denna funktionsstörning har beskrivit tillståndet som att man har en TV med 13 kanaler påslagna samtidigt - utan att ha tillgång till fjärrkontrollen. Detta sammanfattar hur svårt det är för dessa individer att ställa in skärpan, att skilja det viktiga från det oviktiga.

2.5 Vuxna med ADHD/DAMP
Symptombilden för vuxna med ADHD/DAMP innefattar impulsivt och rastlöst beteende. De fungerar ojämnt från dag till dag, har koncentrationssvårigheter, framförallt vid försök att studera. De har även problem med häftigt humör, är ofta dåliga lyssnare och har svårt med relationer. För vuxna med dessa problem är det svårt att anpassa sig i vardagen, att passa tider och hålla överenskommelser. De har svårt att underordna sig regler och styrning av andra och på grund av rastlöshet byter de ofta arbete. Många blir egna företagare för att kunna använda sin intensitet på ett produktivt sätt. Både barn och vuxna med ADHD/DAMP är ofta nyfikna, spontana och kreativa.

2.6 En diagnos för- och nackdelar
Att få en diagnos innebär ofta någon slags ordning i ett kaos. Diagnostiska termer som ADHD/DAMP kan ses som en sammanfattning av utredningsresultaten, ett namn för problembilden och en förenklad förklaring till svårigheterna. Att få ett namn på "vad jag lider av" är i sig betydelsefullt oavsett i vilken utsträckning det kan läggas till grund för meningsfull behandling. Diagnosen hjälper patienterna att organisera sina mer eller mindre klara, kanske ångestväckande upplevelser som patienten kan relatera till. Det är visserligen fortfarande en sjukdom som personen lider av men genom diagnosen har den fått en form som gör den mer hanterlig vilket minskar ångesten. Att få sin diagnos på papper gör den lätt att hålla fast vid, eller att känna sig bunden till. Hos många föreligger det också en rädsla för att få diagnosen nedskriven och framför allt registrerad i offentliga handlingar.

Svagheten med diagnoser för tillstånd där symptomen är beteendeproblem är att de bortser från de stora individuella skillnader som alltid finns mellan de som får samma diagnos. En diagnosterm tar inte hänsyn till att problematiken förändras under barnets utveckling, varierar från en tid till en annan och påverkas av förhållanden i omgivningen och kan därför uppfattas statisk. En annan negativ aspekt är att diagnosen kan användas som ett rättfärdigande av ett okontrollerat beteende. "Det är inte konstigt att jag gör som jag gör, jag lider ju av XX", "Du ska visa hänsyn mot mig för jag har X" etc.

I alla händelser blir diagnosen ett kraftfullt psykologiskt faktum som barnet måste förhålla sig till då den betecknar en defekt. Diagnosen kommer att vara ett av flera redskap med vars hjälp barnet orienterar sig i världen, i samspelet med andra och i organiserandet av sina känslor och inre upplevelser. Barnet måste handskas med en upplevelse av att vara annorlunda än andra, med allt vad det innebär för jaguppfattning och självkänsla.

3. TEORIPRESENTATION

3.1 Den symboliska interaktionismen
3.1.1 Rolltagande och självbildens uppkomst
Ett av den symboliska interaktionismens grundläggande antaganden är att alla individer måste leva tillsammans med andra, möta motstånd, få belöningar och genom språket lära sig att umgås med andra för att anta en självbild. I rolltagandet tar individen andras bilder av sig själv och blir genom det ett objekt för dess egen varseblivning. Leken utgör det första steget i rolltagandet och innefattar från början bara enskilda signifikanta andra roller men också andra individer och grupper. Steget efter leken är spelfasen där leken genom regler och förmågan att anta flera olika roller och växla mellan dessa förändras till spel. I spelet internaliserar individen andras vanor och förväntningar, vilka representerar den generaliserade andre.

De människor som utgör de signifikanta andra för en individ är de som är viktigast för individens självbild, och deras uttalanden och värderingar fungerar som riktlinjer för uppfattningen och värderandet av det egna självet. Summan av en individs signifikanta andra bildar personens interaktionsstruktur. Valet av interaktionsstruktur baseras på att varje individ strävar efter att ha en så positiv och beständig bild av sig själv som möjligt, vilket gör att människor tenderar att söka kontakt med andra som värderar dem positivt. Vad som för en människa är positivt bestäms av den definition av situationen personen internaliserat från interaktion med andra. Man kan inte se en individs självkänsla som statisk då individen ändrar sin önskan om hur han vill framstå genom relationer till andra. Den interaktionsstruktur individen upplever ger honom den bästa speglingen och bildar hans permanenta interaktionsstruktur. De värderingar man gör om sig själv utifrån dessa grunder resulterar i det som kallas självkänsla.

För att kunna förklara hur självkänslan uppehålls används begreppen motiv och motivation. Motivation syftar på subjektiva känslor som driver eller på annat sätt styr människans beteende. Det syftar till ett tillstånd hos människan vid en viss tid och bestämmer individens känslighet gentemot miljön vid den tiden. Motivationen är nära kopplad till den symboliska interaktionismens "I" och styrs av hur individen uppfattar sitt jag. Motiv hänger istället samman med "me" och handlar om den aspekt av självreferensen som rör personens förklaring till sitt eget uppträdande och ofta också till andras. Genom detta fyller motiv en viktig funktion i den dagliga interaktionen och även för en människas jaguppfattning och självkänsla.

3.1.2 Självkänslans utveckling och jaguppfattning
Den självkänsla som uppkommer i rolltagandet följer individen i alla interaktioner och situationer. Självkänslan fungerar som en avgörandeprocess där andra människors förväntningar kontrollerar individens uppträdande och som påverkar hur känsliga människor är mot andra och de antaganden de förmodas göra.

Den grund utifrån vilken människor bedömer varandra är av värderande sort. Man bedömer varandra utifrån olika attribut, t ex bråkig, snäll, argsint etc. Adjektiven används ofta med avseende på bestämda roller och de bilder de skapar utgör underlag för varje ny interaktionssituation. Andras föreställningar om en person, så som han föreställer sig dem i en bestämd situation och individens jaguppfattning påverkar dennes stämning vilken kan domineras av ångest, depressionskänslor, upprymdhet etc. Hur en människas "I" reagerar på olika omständigheter påverkas av motivationstillståndet, vilket styrs av jaguppfattningen.

Människor uppträder inte bara som personer med olika relationer till varandra, utan också som olika egenskaper som interagerar med andra individers. De egenskaper människor påstås ha hänger ofta samman med de specifika roller som utförs och övertas i olika sammanhang och har också anknytning till den agerandes livshistoria. Hur man tror sig uppfattas och genom sitt liv ha uppfattats av andra lägger grunden till varje individs självkänsla.

Man kan urskilja två sorters självkänsla: situationsbunden och kumulativ. Situationsbunden självkänsla är hur en individ uppfattar sin egen framställning vid en specifik tidpunkt. Kumulativ självkänsla formas av personens upplevelser av situationsbunden självkänsla och speglar den erfarenhet av positiva och negativa omdömen som individen samlat på sig genom att tolka andras möjliga antaganden om det egna jaget. Någon som hela tiden gör bilder av andra som får sig själv att framstå som underlägsen utvecklar en invand kumulativ låg självkänsla. Den som tolkar bilder av andra som får honom att framstå som överlägsen utvecklar en invand kumulativ hög självkänsla.

Låg självkänsla blir en effekt på motivationen genom att den medför oro eller ett tillstånd av ångest. Ångesten är ett motivationstillstånd som till en följd av låg självkänsla gör att individen blir mer sårbar för andras negativa omdömen när de verbaliseras och mer benägen att bedöma sig själv negativt. Det sociala sammanträffandet leder på så vis till att personens allmänna självkänsla sjunker, vilket i vissa fall kan utvecklas till en ond cirkel.

Positiva bilder av andra kan förmå en människa att handla på ett sätt som kan påverka dem att skapa positiva bilder av aktörens egna jag. Människan kan försöka framstå på ett vis som främjar de bilder han efterstävar för att stötta sin självkänsla genom att i bestämda situationer handla så att det främjar den situationsbundna självkänslan. För att upprätthålla en positiv bild av självet krävs att individen upplever beständighet i andras positiva bild. Om individen inte upplever beständighet i den positiva speglingen söker sig denne, i den mån han kan, till nya människor som får komma att utgöra hans signifikanta andra.

Den självbild man i rolltagandet skapar utifrån andras värderingar omformas och utvecklas genom hela livet som en följd av nya erfarenheter, kontakter och val av signifikanta andra. Självbilden blir på så vis också beroende av den relation som råder mellan de interagerande. Uppfattningen av jaget och självet har stor betydelse för individens fortsatta handlande, för på samma vis som individen får sin uppfattning av jaget genom rolltagande skapas också en avvikaridentitet. Detta genom att individen i sitt samspel med andra tillskrivs och övertar en avvikande roll.

3.2 Avvikande beteende
Att vi har med teorier som berör avvikande beteende beror på att de är starkt förknippade med en individs jaguppfattning och självbild. Nedan presenteras valda delar ur teorier som behandlar avvikande beteende som en social konstruktion.

Robert Merton har utarbetat en teori som betraktar avvikande beteende som en respons på den sociala strukturen. Utifrån detta perspektiv kan man förklara det avvikande beteendet som en följd av murar som byggs upp i samhället för att hindra vissa grupper att fullt ut delta. Teorin pekar på att ett avvikande beteende kan växla från ett samhälle till ett annat och också från tid till annan. Bestämda grupper och kategorier inom samhället reagerar olika på olika former av beteende men medborgarna i ett samhälle är oftast eniga om vad som bör betraktas som avvikande. Gemensamt för vad som ses som avvikande är enligt denna teori att beteendet betraktas som ett personligt diskrediterande avsteg från gruppens normativa förväntningar. När en grupp beslutat sig för vad som är avvikande, framkallas reaktioner mot beteendet som avser att behandla eller tillrättavisa de individer som handlar på ett sådant sätt, vilket i hög grad tenderar att reducera den avvikandes livsmöjligheter.

Goffman skriver att när vi kommer i kontakt med en nya människor är första intrycket av dessa oftast tillräckligt för att vi ska kategorisera dem. Vid detta tillfälle fastställer vi bl a hans sociala identitet där såväl personliga som strukturella egenskaper (som exempelvis yrke) ingår. Utan att vara medvetna om det, formar vi utifrån det första kontakttillfället om de bilder vi gjort oss av personen vi mött. Bilderna blir till normativa förväntningar, som sedan omedvetet blir till krav. Vi vet inte om att vi ställt dessa krav tills vi börjar fundera på om personen uppfyller dem eller inte. Vi blir då medvetna om att vi hade vissa förställningar om hur personen borde vara. Kraven som ställs på hur en person ska vara utgör det som kallas individens virtuella sociala identitet. De egenskaper han egentligen besitter utgör hans aktuella sociala identitet.

När en ny person ansluter sig till en tidigare etablerad grupp kan det ibland bli tydligt att denne har en egenskap som gör honom olik de andra personerna i gruppen. Om han på ett negativt vis utmärker sig från gruppen reduceras han i vårt medvetande från en vanlig och normal person till en avvikande individ. I sociala situationer där vi vet eller märker att deltagande personer har ett stigma är risken stor att vi tar till kategoriseringar som inte stämmer, vilket både för oss och för den stigmatiserade blir besvärande. Människor har en förmåga att tillskriva andra ytterligare ofullkomligheter utifrån en enda framträdande ofullkomlighet. Goffman menar att man utifrån detta stigma tillskriver individen önskvärda och fördömande egenskaper. Att stämplas på det sättet innebär att man blir definierad som avvikare vilket ibland kan bli till ett handikapp.

Goffman talar om två olika typer av stigmatiserade, de diskrediterade och de diskreditabla. När en person har ett synligt handikapp är denne diskrediterad. Lider personen istället lider av ett stigma som inte syns är denne diskreditabel och han måste göra vad han kan för att handikappet inte skall komma fram. Diskreditabla individer utvecklar ibland andra egenskaper för att dölja sina osynliga defekter. En handling kan vara mer eller mindre avvikande beroende på om den uppmärksammas. Om den gör det och definieras som ett avsteg från normativa förväntningar diskrediterar handlingen individen. En stämplad person är i regel oftare utsatt för situationer där han tillskrivs negativa attribut som han inte äger, än vad andra är. Det är troligt att han som en följd av detta blir kapabel att hantera dem.

Personer som har ett visst stigma tenderar att göra liknande erfarenheter medan de lär sig att finna sig tillrätta med sin situation. De genomgår liknande faser i sin självbedömning, vilket utgör vad Goffman kallar "den moraliska karriären". Med detta avser han en socialiseringsprocess som utgör orsak och verkan av den serie anpassningsproblem man ställs inför om man har ett visst stigma. Ur processen urskiljs olika möjligheter för den stigmatiserade att utvecklas. Barns inträde i skolan brukar uppges som den tidpunkt då de tvingas lära sig vad deras stigma innebär, eftersom andra elever då uppmärksammar deras stigma. Teorin tar upp ett exempel på hur barn med handikapp ofta skickas till specialskola för barn med liknande handikapp. Barnet tvingas då räkna med den uppfattningen folk i allmänhet har av handikappade av denna typ och får höra att det blir mycket enklare för honom att leva bland sina egna.

Människor med avvikande beteende kan av de normala tilldelas en bestämd sorts status. Denna status är oftast negativt färgad och representerar motsatsen till de människor som tilldelas karisma och annan positiv status. Anledningen till att en grupp betraktas på ett sämre vis ses som en funktion av socialt tillskrivna kännetecken. En karismatisk person tros ha vunnit sin status genom konkreta gärningar och denna status upprätthålls av människors tro på att den finns kvar. På samma vis förvärvar en avvikare sin negativa status som upprätthålls av beskyllningar och rykten samt av tron på att dessa attribut finns hos den personen. På många håll kan exempelvis en rehabiliterad sjuk människa mötas av rädsla genom att den negativa status som tillskrivits henne hänger kvar. Vissa personer skulle utan sin negativa stämpel ha accepterats i vanliga sammanhang men om något avslöjar att en individ är avvikande från gruppen på ett icke önskvärt sätt tenderar människor att ta avstånd från denne. Genom att göra det, bortser de från de anspråk på gemenskap med dem som hennes övriga egenskaper skulle kunna ha motiverat.

3.3 Stämplingsprocessen
Stämpling av en individ är inte en enstaka händelse utan avser en hel process som innefattar en lång rad negativa reaktioner från signifikanta andra. De negativa reaktionerna leder till att individen antar en negativ självbild, vilken kan förändras på två sätt. Den stämplade kan välja att försöka normalisera sitt förhållande till de signifikanta andra och på så vis återupprätta den positiva bilden eller så kan han söka sig till en avvikargrupp där han får en positiv självbild oavsett, eller på grund av, sin avvikelse.

För Lundén och Näsman innebär stämplingen generellt att en människa i sin helhet omvärderas till avvikare av någon eller några i sin omgivning. Lundén och Näsman menar att stämpling innebär att ta avstånd från icke önskvärda egenskaper eller beteenden. Orsakerna till stämplingen kan enligt dem vara ett bagatellartat regelbrott eller en egenskap som knappast avviker från det normala. De delar upp stämplingsprocessen i olika steg: den första avvikelsen, stämplingen av denna, effekterna av stämplingen, följdavvikelser osv.

Figur 2. Stämplingsprocessen

3.3.1 Stämplingens påverkan på individens livssituation
En människa som en gång stämplats som avvikande har svårt att anpassa sig till de normalas verklighet då risken att misslyckas finns alltid där. Anpassning till verklighet eller förutsett misslyckande, till det faktum att chanserna är begränsade och framgång är det som önskas, kan ta sig flera uttryck. Människor som har en känsla av misslyckande och utanförskap kan ibland välja att dra sig undan social delaktighet och söka tröst i olika former av flykt. Vissa individer flyr in i alkohol eller knark, i enstaka fall ser de sin utväg i självmord. Att på mer eller mindre brottslig väg försöka nå upp till de mål samhället satt upp är inte heller helt ovanligt.

Varje stämpling som en person utsätts för innebär underförstått att personen inte innehar normala egenskaper. Under förutsättning att omgivningen antar detta synsätt vidtas effektiva diskriminerande åtgärder av skilda slag. Dessa är ofta oavsiktliga men påverkar den utsattas situation negativt. Generellt bygger människan en så kallad stigmateori, vilket är en ideologi som har för avsikt att förklara den avvikandes underlägsenhet och att övertyga sig själv om att avvikaren representerar en fara. Denna teori rationaliserar en motvilja hos de normala, vilket egentligen byggts på andra anledningar än de vill framhäva. När en människa fått sin identitet fastställd och stämplad som avvikande upphäver detta de flesta andra tänkbara identiteter i andras ögon. När en avvikande stämpel ges en individ sker ofta en retrospektiv tolkning av vederbörandes uppförande vid tidigare tillfällen. Ibland blir den avvikande stämpeln det som gör att beteendet faller på plats, både för individen som stämplats och för dennes omgivning.

Människor gör, med mer eller mindre framgång, motstånd mot de stämplar andra försöker ge dem. Många som stämplas som avvikare kan med en förening av inre resurser och i form av en tidigare fastställd positiv jaguppfattning och stöd från andra vägra att acceptera en del, eller alla konsekvenserna, av den sociala identitet de fått.

En individs uppträdande som avvikare är mycket beroende av den tolerans signifikanta andra visar honom. Vissa familjer utsätter en specifik medlem för hårt tryck genom att ställa krav på honom som han inte kan möta eller genom att skylla alla motgångar på honom. Även om han medger att de primära handlingarna som ligger till grund för sjukdomsstämpeln är verkliga så är de dock inte alltid så betydelsefulla som de utges för att vara.

Ett användande av en sjukdomsstämpel kan exempelvis framkalla en kris i den stämplades jaguppfattning, vilket kan leda till att han accepterar rollen som annorlunda. Den avvikande tenderar ofta och att i många fall ha samma föreställningar och värderingar som de normala har. Djupast känner han kanske att han är fullt normal och borde få sin chans. Ändå kanske han i grund och botten känner att oavsett vad andra säger så accepterar de honom inte fullt ut och är inte beredda att umgås med honom på jämställd nivå. Dessutom kan de bedömningsmönster han tillägnat sig från samhället öppna hans ögon för det som andra upplever som hans tillkortakommanden. Detta kan leda till att han, om så bara stundvis, inser att han inte motsvarar det som krävs av honom. En känsla av skam blir då närvarande genom insikten om att det är något skamligt med den egenskap han har. Närvaron av normala personer i hans omedelbara omgivning vidgar sannolikt klyftan mellan hans verkliga jag och de krav han ställer på det. Människor kommer i kläm mellan önskan att likna andras egenskaper och oförmågan att uppnå detta.

Som exempel kan ges de som av samhället förr räknades som vansinniga. Som en följd av det, tillskrivs de ytterligare negativa drag och blev underliga, farliga och betedde sig obehagligt och ovanligt. Som resultat av en strävan att få dessa människor att bli behandlade på ett bättre sätt definierades deras vansinne om till sjukdom. Trots denna diagnos upplever andra normala människor fortfarande dessa personer som en fara, och dessutom också som besvärliga. Definitionen sjuk ändrar inte det faktum att dessa individer tillskrivs en negativ status.

4. EMPIRIPRESENTATION & DELANALYSER
Vi har genomfört fyra intervjuer med personer som har vuxit upp med ADHD/DAMP samt några som vet hur det är att vara närstående till någon som har dessa personlighetsstörningar. Två av de intervjuade har haft sina diagnoser sedan de var i sexårsåldern, de två andra vi intervjuat har inte varit medvetna om att det är ADHD/DAMP de haft utan fått sin diagnos i vuxen ålder. De frågor vi ställt har handlat om hur de upplevt sin uppväxt, sin skolgång, arbetslivet, bemötandet från omvärlden och den hjälp de haft tillgänglig. Alla frågor rör deras situation som individer med ADHD/DAMP vilket i vårt samhälle ses som avvikande från vad som är normalt. Empiripresentationen är uppdelad i fyra delar och efter varje presentation sker en kortare analys.

De intervjuade presenteras under fingerade namn för att bevara deras anonymitet.

4.1 Presentation av intervjupersonerna
Johan är 11 år och bor med sin mamma och hennes sambo på en mindre ort. Han går i tredje klass i en vanlig skola och har, för att klara av skolan, tillgång till en assistent. Han fick diagnosen DAMP när han var sex år efter att dagispersonalen och hans mamma upptäckt att han var ovanligt aggressiv och stökig. De uppmärksammade också att han hade väldigt dålig koordination. Efter en utredning ställdes diagnosen DAMP, vilken efter hand ändrats till Tourettes syndrom, som innefattar hela spektrat av DAMP och ADHD och utmärks av okontrollerbara tics. Johan har också drag av autism. Han har inte själv medverkat i intervjun utan hans mamma Marita har i vår intervju berättat om hans situation. Vi anser att hennes information om sin sons situation är tillförlitlig då de under hela hans liv har stått varandra mycket nära.

Mattias är 17 år och bor med sina föräldrar och två systrar i en medelstor stad. Hans föräldrar upptäckte redan när han var två år att något inte stämde. Efter att ha genomgått en utredning fick han, när han var sex år, diagnosen svår DAMP med lätt funktionshinder, lätt utvecklingsförsening och dyslexi. Hans diagnos gjorde att han redan i första klass fick börja i särskolan där han gått fram tills nu. Idag går han i en integrerad gymnasieklass på det individuella programmet.

Robert är 28 år och har växt upp med sin mamma och styvpappa och sina halvsyskon. Han beskriver sin uppväxt som verkligen annorlunda än de flestas.

Robert: "Eftersom det var något fel på mig, men ingen visste vad det var så var det ju alltid jag som var felet. Jag var det jag inte skulle va, jag gjorde det jag inte skulle göra, jag var väldigt överaktiv, energisk, jobbig. Man kan sammanfatta det med ett ord: Strulig…"

Från det att han var sex år tills han fyllt sexton, blev han dagligen slagen av sin styvfar. När han blev sexton slog han tillbaks och då skaffade socialen en lägenhet åt honom, efter det att hans granne kontaktat dem. Robert gick grundskolan i en vanlig skola men istället för att börja gymnasiet började han att arbeta. Numera bor han i en medelstor stad tillsammans med sin sambo. Robert fick sin diagnos, ADHD, för ett år sedan efter att han blivit deprimerad av anabola steroider. Depressionen gick så långt att han försökte ta sitt liv genom en överdos av sömntabletter. Då han misslyckades men fortfarande hade kvar sin depression gavs han antidepressiv medicin. Roberts då okända ADHD gjorde att tabletterna fick motsatt effekt och istället för att bli lugn och mindre depressiv blev han våldsam och aggressiv och han skrevs in på psyket. Efter tvångsvård på psyket kom han i kontakt med en psykolog och efter 20 minuters samtal kunde de tillsammans fastslå att Robert hade ADHD.

Mats är 44 år och växte upp med sina föräldrar och bröder i ett mindre samhälle. Hans uppväxt har präglats av fysisk och psykisk misshandel och han beskriver sin uppväxt och sitt liv som konstant kaos. Fram till han fyllde två var han som andra barn men började vid denna tidpunkt uppvisa tecken på tvångssyndrom. Mats har gått i en vanlig grundskola, ibland i obs-klasser, men fått betyget Icke godkänd i mycket. Senare fortsatte han sina studier på fordonsteknisk linje på gymnasiet för att som vuxen arbetat som bil- och lastbilsmekaniker. Efter mycket funderingar kring varför livet tett sig som det gjort, och efter att en släkting fått en DAMP-diagnos, började han läsa mycket om vad det innebar. När han kom över artiklar om vuxen-DAMP kände han igen sig helt och kontaktade vuxenpsyk på orten för en utredning. Efter utredningen fick han diagnosen ADHD, fast han själv tror sig ha DAMP. Han lever nu tillsammans med sin sambo och är mycket aktiv för att förbättra situationen för sig själv och andra människor med ADHD/DAMP.

4.2 Johan
Johans mamma Marita har upplevt hans diagnos som både positiv och negativ. Utan den säger hon sig troligtvis fått vare sig vetskap om eller tillgång till den hjälp de nu har fått. Johan har en mycket nära kontakt med sin mamma som varit ensam med honom större delen av hans uppväxt. Efter att en terapeut filmat och studerat Johans och Maritas relation poängterade hon hur viktig Marita är för Johans välbefinnande, hon såg henne som "en förlängd arm" till honom. Diagnosen har ökat hennes förståelse om sitt barns situation och givit henne möjligheter att på bästa sätt förbättra Johans vardag. Det är också diagnosen som givit dem möjligheter att prova mediciner för att påverka hans beteende i en normal riktning. Han medicineras med Ritalina, vilken tar udden av hans aggressiva beteende. Detta har speciellt underlättat hans möjligheter att klara skolan och umgås med andra barn utan att slåss.

Johan möter ofta motstånd i situationer där han inte förstår vad som händer. Speciellt jobbigt är det när något går fel i hans närhet och han inte förstår varför. Johans mamma funderar därför på att börja använda sig av ett bonussystem där Johan, genom att exempelvis få en stjärna för en gjord läxa eller ett städat rum, kan lära in ett beteende. Poängen med systemet är att när han uppnått x antal stjärnor får han en större belöning, vilket ska få honom att inse att det lönar sig att exempelvis göra läxan, vilket kommer att krävas ju högre upp i utbildningssystemet han kommer.

När Johan fick sin diagnos var det aldrig tal om att han skulle sättas i särskola. Han går i en vanlig klass och har sedan åk 2 haft en assistent/hjälpfröken som funnits med honom i skolan. Johans mamma betonar att hon genom att kunna uppvisa en diagnos som visar att Johan inte bara har svårigheter, utan att det finns en orsak till hans beteende kunnat trycka på för att han ska få hjälp. Assistentens närvaro är en förutsättning för att Johan ska kunna klara sig i skolan. Han har lärt sig att han kan lita på henne. Hennes närvaro har bidragit till att Johan inte slåss lika mycket som han gjort tidigare och hon har direkt kunnat förklara för honom om något varit oklart. På så vis har de tillsammans undvikt att skapa kaos i klassrummet. Som en följd av sin diagnos har skolan anpassat hans schema och läxläsning. För att Johan ska klara av skolan måste han ha ett klart schema som han kan följa till punkt och pricka för att undvika förvirring. Hans klasskompisar och deras föräldrar har länge vetat om att Johans har Tourettes syndrom. Innan hjälpinsatser sattes in för att underlätta för Johan uppstod ibland situationer i skolan som han inte kunde hantera. I en sådan situation fick han olyckligtvis tag på en sax som han försökte sticka läraren med. Toleransen från klasskamraternas föräldrars sida fanns efter den incidenten inte kvar. En skrivelse gjordes för att få bort Johan från klassen och flera barn förbjöds helt och hållet att umgås med honom för en tid.

Johans studerande är väldigt situationsbundet och på grund av detta har skolan anpassat det så att han inte får några hemläxor. På Johans eget initiativ ändras detta tillfälligt då han ville ha läxor för att vara som "de normala barnen".

I skolan har Johan inte så många vänner, mest för att han förut varit mycket aggressiv men nu går han undan istället för att slåss. Barnen i klassen retar honom inte trots att hans tics drar till sig uppmärksamhet. Ibland när han får tics sitter han kvar och gör något annat, för trots att han är så ung så har han kommit på att han inte vill vara annorlunda och utmärkande. Det bemötande Johan får i skolan är oftast positivt och tålmodigt, men det händer att han blir utsatt och retad. Han berättar då alltid för de vuxna i skolan som så snabbt som möjligt reder ut problemen. En del barn utnyttjar medvetet hans styrka och flickorna använder den som ett skydd mot andra. När de blir retade säger de att Johan kan komma och slå dem om de inte slutar.

Efter skolan går Johan på fritids. Det har dock varit mindre lyckat då inte fritids kunnat erbjuda samma förståelse som den skolan haft för honom. Personalen har försökt, läst böcker, schemalagt honom och haft sociala berättelser, men det har inte fungerat. Johan är nu större än de andra och personalen är rädda för att han ska ge sig på de mindre barnen. Med anledning av hans tidigare aggressiva beteende punktmarkerar de honom ständigt vilket han mår dåligt av. Fritidspersonalen är ofta oförstående för Johans beteende. Samma dag som vi utförde intervjun med hans mamma Marita skulle hela fritidsgruppen gå på teater, men Marita hade blivit tillfrågad om att byta dag för Johan.

Marita: "… De tyckte ju att han ändå var för stor för den teatern, vilket var konstigt för alla andra treor skulle ju med. Det kändes som om de stötte bort oss på något vis då. Som om att de skulle få problem ute på stan om han var med. Utan att fråga mig om hur han är bland folk…"

Detta var något som även Johan kände av och ifrågasatte varför han inte var välkommen.

Förutom att Johan går på fritids efter skolan håller han på med innebandy. Hans mamma säger att idrotten varit en "väldig hjälp" för honom, även om han själv är omedveten om det. Han har haft tålmodiga och förstående tränare och ledare som stått ut med det kaos som i början uppstod innan han lärt sig att behärska de moment som ingår i innebandyn. Numera känner Johan att han klarar av sporten.

Johan har tillgång till en privat sjukgymnast som jobbar med honom och hela tiden låter honom stå i centrum. Marita har själv sökt fram denna hjälp men betonar att det är här han har fått den bästa hjälpen och att han "växer varje gång han går därifrån."

4.2.1 Delanalys 1
Ett av den symboliska interaktionismens grundläggande antaganden är att alla individer måste leva tillsammans med andra, möta motstånd, få belöningar och genom språket lära sig att umgås med andra för att få en självbild. Diagnosen har haft stor inverkan på grundläggandet av Johans jaguppfattning då han i lekfasen antagit en positiv bild av sig själv. En viktig orsak till detta ser vi i att han spenderade all sin tid med sin mamma, som utgjorde den signifikanta andra för honom. Hennes sätt att behandla Johan är tolerant och hon speglar honom kontinuerligt positivt. Bemötandet av Johan grundas i att hon genom diagnosen fått förståelse och en ökad acceptans för hans beteende. Den positiva responsen från den interaktionsstruktur hon utgjort har lagt grunden för en hög självkänsla och positiv jaguppfattning.

Det framkommer hur rekommenderade hjälpinstanser tar fasta på hur viktiga belöningar och känslan av att lyckas är för Johans jaguppfattning. Ett exempel på detta visas i det bonussystem Marita ska införa. När ett system inrättas för att skapa ordning i det kaos individer med ADHD/DAMP ofta känner underlättas deras tillvaro, vilket påverkar deras självkänsla positivt.

Genom Maritas förståelse av Johans beteende har hon också kunnat förebygga att hans, vad Goffman kallar, virtuella sociala identitet och aktuella sociala identitet skall skilja sig för mycket åt. Hon har informerat både barn i Johans klass och deras föräldrar om sin sons situation. Barnen har en stor förståelse då de vet om hans beteende och tics. De har inte stämplat honom negativt på grund av detta. Hewitt menar att man lätt stämplar en person negativt om den uppför sig på ett vis som gör att denne utmärker sig negativt eller bryter mot det normala. Barnens föräldrar har även de ställt sig förstående till Johan och hans situation och accepterat att hans beteende hör till sjukdomen. De har inte stämplat honom med några negativa attribut. Således har moderns arbete med att undvika stämpling och avståndstagande varit framgångsrikt.

Däremot har barnens föräldrar omedvetet ställt krav på honom som inte anpassats efter hans diagnos. Då Johan genom "saxincidenten" uppvisade tecken på sina problem försvann toleransen och det beteende som har sin förklaring i hans personlighetsstörning gjorde att han tillskrevs en mängd negativa drag. Definitionen "sjuk," vilken tidigare fått föräldrarna till barnen att inte tillskriva honom negativa drag, hindrade dem inte från att förbjuda sina barn att leka med Johan då han uppvisade tecken på sin sjukdom.

Hewitt skriver att människor bedömer varandra utifrån en värderande grund samt tenderar att utifrån ett sämre attribut tillskriva individen flera av liknande slag. Vi sammankopplar detta med att Johans fritidsfröknar har en bild av Johan som bråkstake. Detta är en roll som Johan passade in i innan han började med medicineringen. Inverkan av medicineringen samt uppstruktureringen av hans dagar gör att han inte längre passar in i den tidigare rollen. Rollen som bråkstake upprätthålls hos fritidspersonalen av den bild de tidigare haft av honom. Han är också störst av fritidsbarnen vilket gör att han omedvetet tillskrivs attribut som människor förknippar med bråkig och stor, som exempelvis "farlig". Hans avvikande beteende betraktas som ett personligt diskrediterande avsteg från gruppens normativa förväntningar. Att han inte får följa med fritids på teatern visar hur en stigmateori tagit form hos fritidspersonalen. Som en följd av den stämpel de givit honom antar de diskriminerande åtgärder mot honom. Det visas tydligt att de inte vill ha med honom genom Maritas uttalande: "De tyckte han var för stor för teatern vilket var konstigt för alla andra treor skulle ju med."
Man kan urskilja att fritidspersonalen tillämpar denna teori genom vilken de övertygas om att han utgör en fara och genom det rationalisera den motvilja de känner för att ta med Johan till teatern. Goffman skriver att stigmateorier påverkar den utsattas situation negativt och i Johans fall resulterade den i en negativ situationsbunden självkänsla genom hans tankar om att han inte var välkommen.

Goffman talar om hur en individ kan tillägna sig bedömningsmönster från samhället som gör att han inte kan undvika att märka att han inte riktigt svarar mot vad som krävs av honom. Att Johan upplevt detta framkommer då han ville ha matematikläxor som normala barn. Vi kan här utläsa att Johan börjar förstå att det ställs olika krav på honom och de andra i klassen.

För flickorna i klassen har Johan rollen som "den starke". Människor interagerar inte bara med varandra som personer med olika relationer till varandra utan också som egenskaper som interagerar med andra människors egenskaper. Man kan anta att då Johan ses som en bråkig kille av personal i skola och på fritids drar flickorna slutsatsen att han också är stark, vilket de utnyttjar.

Trots de negativa speglingar Johan fått från fritids och skolbarnens föräldrar tycker vi oss kunna utläsa att han har en positiv självkänsla och jaguppfattning. Hewitt skriver att många som stämplas som avvikare med förening av inre resurser, en tidigare fastställd jaguppfattning och stöd från andra, kan vägra att acceptera en del eller alla konsekvenser av den sociala identitet de tillskrivits. De mekanismer vi anser utgöra grunden till att Johan inte utvecklat en negativ självbild är den förståelse och acceptans hans signifikanta andra bemött honom med. Vi syftar framförallt till hans mammas roll, sjukgymnastens positiva spegling av honom, hjälplärarens stöd men även till idrotten och tränarnas tolerans. Ytterligare en inverkande orsak är den grupptillhörighet som han upplever i innebandygruppen där han accepteras. Att i idrottsgruppen inte ha stämpeln som annorlunda ser vi förklaras i teorin om att bestämda grupper och kategorier reagerar annorlunda på olika former av beteende.

För att upprätthålla en positiv bild av självet krävs att individen upplever beständighet i den andres positiva bild av honom. Vi anser att ovanstående mekanismer resulterar i detta. Då Johan får en positiv situationsbunden självkänsla i dessa sammanhang gynnar det också hans kumulativa självkänsla positivt.

4.3 Mattias
För Mattias var det redan från början bestämt att han, på grund av sin diagnos, skulle gå i särskolan. Hans föräldrar gavs aldrig möjligheten att sätta honom i en vanlig skola. Mattias var den enda i sin klass som hade diagnosen DAMP och trots att han gick i särskola saknades kunskap om hans särskilda behov.

Annette: "… Mattias tycker inte om musik, om han inte kan styra det själv, och ha kontrollen själv. Så när de hade musik så låste de ut honom i trapphuset. Och där fick han sitta. Där hörde han ju lastbilarna så han sprang ut på motorvägen flera gånger. En gång var det inte många meter kvar. Sedan skulle de tvinga honom att åka skidor en gång och han kan inte åka skidor!"

Mattias mamma Annette har ändå inte bara dåliga saker att säga om särskolan. Hon påpekar att barn med DAMP/ADHD-problematik som går i vanlig skola alltid behöver assistenter för att klara sig och får aldrig chansen att känna att de riktigt lyckas. Särskolan erbjuder en bättre möjlighet att känna att man lyckas då en fungerande särskola skall utgå från den unika individen.

När Mattias var yngre bodde familjen i ett annat bostadsområde. Där fanns ett gäng barn som Mattias "hängde efter på cykel". Gänget lät honom vara med när de gjorde bus som krävde en syndabock.

Annette: "… Några killar hade varit ute och åkt rally på en sån där odlingslott. Mattias stod och tittade på. Sen kom nån och sprang emot dem och då stack ju dom och han stod kvar. För han hade ju inte gjort något, men han fick skulden för alltihop…"

Barnen i det området var utstuderat elaka och retade ofta upp honom för att de visste att han lätt blev arg. Som tioåring fick Mattias amfetaminbaserad medicin, vilket satte igång tankarna omkring diagnosen och på att han inte var som alla andra. Medicinen hade inte avsedd effekt och istället för att hjälpa gjorde den honom mycket depressiv.

Annette: "… Plötsligt ville han inte vara med längre, han rymde flera gånger för att ta sig ut på stora vägen och bli överkörd av lastbilarna. Han ville bara dö…"

Familjen har, på grund av Mattias annorlunda beteende, tappat många vänner och Även släktingar har valt bort dem. Vänner kunde lova saker som att han skulle få följa med och fiska, eller sova över etc. Deras löften hölls aldrig och den svikne Mattias frågade sina föräldrar när han skulle få göra alla de saker folk hade lovat honom. När Mattias var 12-13 tröttnade hans föräldrar på detta beteende hos sina bekanta och ställde dem mot väggen.

Annette: "… En del tyckte det var obekvämt och så har vi inte sett röken av dem, andra har liksom bett om ursäkt och en del har tagit med han. Andra har inte lovat något mer…"

När familjen får besök går Mattias numera undan. Mattias ADHD/DAMP syns inte utanpå och omgivningen har ofta reagerat konstigt på hans sätt att bete sig. Annette menar att på t ex rullstolsburna ser man i alla fall handikappet och att genom det kan man på något vis vänta sig mer förståelse från omgivningen.

Annette: "… Många gånger har man önskat att han har en stämpel i pannan eller lampa som blinkar. Det värsta har ju inte varit att handskas med diagnosen, utan det är att handskas med omgivningen…"

Hans mamma har berättat för barn och föräldrar i deras omgivning om Mattias diagnos, i förhoppning om att det skulle öka deras förståelse för hans beteende. Dessvärre har reaktionerna ofta blivit de motsatta:

Annette: "… det blir nästan ännu värre. De vill inte ha oss på kalas, de vill inte ha oss hem till sig. De tror att det smittar. Det är ensamt på toppen…"

Mattias berättar inte mycket om sitt umgänge i skolan, men hans mamma tar upp att han fått ta på sig skulden för mycket även där. Hon berättar också om att han varit mycket populär bland de yngre barnen i särskolan. De tävlade om hans uppmärksamhet och överglänste varandra för att Mattias skulle se dem, vilket han tyckte var jobbigt då de var yngst och han var äldst. Han slutade utvecklas i den skolformen och har nu gått vidare till gymnasiet vilket ger honom en större utmaning. De fick uppfattningen om att det fanns en redan utstakad undanskymd väg för Mattias att gå. I skolan när Mattias pratat om hur han vill ha det i framtiden möttes han av nedsättande kommentarer och hån även från assistenterna som var där för att hjälpa. Han fick höra att han levde i en fantasivärld, och det tog det honom hårt.

På gymnasienivå, där Mattias är nu, är lärarna inte fast i diagnostänkandet utan behandlar alla elever lika, oavsett om de har diagnoser eller inte. Mattias och Annette har bara positiva saker att säga om skolan och lärarnas sätt att behandla Mattias som "vem som helst".

Mattias har kommit ett steg närmare vuxenlivet och håller för närvarande på att ta körkort. Han har bestämda planer för framtiden och hans familj gör vad de kan för att kunna förverkliga hans drömmar.

Mattias: "… Jag ska inte på ett sånt dära gruppboende i alla fall. Jag ska bo i lägenhet med min flickvän och min mamma och pappa ska bli farmor och farfar. Sen ska jag ha eget körkort och en bil också…"

4.3.1 Delanalys 2
Genom att få diagnosen fick Mattias signifikanta andra inblick i hans beteendestörning och kunde genom det bemöta honom på ett lämpligt vis.

Goffman skriver att när en person stämplas som avvikande och detta accepteras av andra människor vidtas oavsiktliga åtgärder mot den stämplade. Detta kan ses i den situation Mattias hamnade i när han placerades i särskola. Genom att gå i särskola tvingades han acceptera den uppfattning andra har av den grupp han då tillhörde, trots att eleverna i klassen inte hade samma problem som han. Särskolan representerar en grupp där Mattias beteende inte borde ses som avvikande ändå hamnade han utanför. Lärarens behandling av Mattias på musiklektionen talar för att även denna kategori såg hans beteende som något avvikande. Särskolans behandling av Mattias var i den aspekten negativ för hans självkänsla.

Man kan dra en parallell mellan hur Hewitt beskriver en sjukdomsstämpels inverkan på en persons liv till Mattias situation då han medicinerades. Man kan utläsa att han hamnade i en kris relaterad till sin jaguppfattning, vilket utlöstes av insikten om att han har en sjukdom. Hewitt menar att sådant ofta händer och hävdar att det vanligaste sättet att hantera en kris av detta slag är att söka olika former av flykt. Krisen resulterade i en situationsbunden låg självkänsla som skapade depression. Depressionen ledde till att han motiverades av att komma bort från den utanförkänsla han kände och såg självmord som sin flyktväg.

Att Mattias fick rollen som syndabock när han var liten förklaras med att gängen ville ta del av den naivitet han innehade. Eftersom Mattias är vad Goffman kallar diskreditabel har det varit svårt för omgivningen att tolerera hans beteende. Den reaktion Annettes information om Mattias diagnos fick från visar hur människor utifrån ett attribut, DAMP, tillskriver individen liknande egenskaper i samma kategori. De attribut Mattias ansågs ha var bara negativa. Annettes uttalande; "… det är ensamt på toppen…" visar hur Mattias stämpel lett till att hans jämnåriga förbjöds att umgås med honom. De trodde att hans DAMP smittade och att han genom det var farlig för deras barn.

Upplevelsen av att aldrig lyckas resulterar i att självkänslan kumulativt domineras av misslyckanden, vilket upprätthåller en negativ uppfattning av jaget. Annette betonar att särskolans individanpassade program som idé är bra då Mattias fått känna att han lyckats där, trots att vissa delar inte vägt upp till deras förväntningar. Den har givit en positiv spegling av honom vilket istället för att resultera i en kumulativ negativ självkänsla upprätthållit den positiva som grundlagts hemma. Genom att tillämpa den symboliska interaktionismen kan man utläsa att stigmatiserade personer i samvaro med personer utan stigman kan komma att vidga klyftan mellan personens verkliga jag och de krav han ställer på det. Annette menar att om Mattias gått i vanlig skola hade kraven varit högre vilket skulle ha gjort att han inte fick känna känslan av att lyckas lika ofta. I den integrerade gymnasieklass där han nu går har han givits chansen att utveckla en egen identitet som inte domineras av hans funktionshandikapp. Han kan även anta en bild av sig själv som en del av en grupp. Mattias har definierat situationen i den integrerade klassen som positiv. Att läraren behandlar honom som "vem som helst" gör att andra också gör det. Då alla ger honom en spegling av liknande slag gör att Mattias utvecklar en positivare bild av sig själv. Genom att inte bli behandlad som stigmatiserad ser inte andra på honom som sådan. Detta resulterar i att Mattias inte heller ser på sig själv på det viset. Att inte tänka i termer av diagnoser har i detta fall lett till en positiv spiral.

Goffman skriver om avvikande personer som utan sin stämpel skulle ha accepterats i vanliga sociala sammanhang. Om en stämplad individ handlar på ett icke önskvärt sätt vänder andra sig bort från denne och på samma gång bortser de från att ha med honom i sin gemenskap. Vi tycker oss urskilja att detta skett Mattias familj då hans stämpel som "DAMP-barn" uppvisar problem med grovmotoriken och stökighet. Personer i deras närhet har på grund av stämpeln valt bort dem ur sin gemenskap. När Mattias förstår att han inte är välkommen och att de inbjudningar han får bara sägs för sakens skull påverkas hans självkänsla negativt. Han uppvisar tecken på låg situationsbunden självkänsla i sammanhang där familjen ska umgås med andra då han nu drar sig undan. Detta kan man se som en respons på att han i dessa situationer ser sig själv som misslyckad och drar sig därför undan social delaktighet.

Andra har ibland problem att se hur en individ som tillskrivits en avvikarstämpel kan besitta någon annan identitet. Mattias framtidsvisioner möts av tvivel och hån från dem som fastställt en bild av honom som stigmatiserad. Hans diagnos har gjort att han hamnat i särskolan och genom det ser personalen inte andra chanser för Mattias än de som är utstakade. Utifrån hans diagnos tillskriver de honom negativa attribut som han egentligen inte har. Denna typ av reaktion reducerar hans livsmöjligheter.

Genom den positiva spegling Mattias upplever inom familjen samt med egna inre resurser gör han motstånd mot den sociala identitet han fått. Detta kan man bl a se genom att han trots de odds som är emot honom nu tar körkort och ska bo i egen lägenhet med sin flickvän.

4.4 Robert
Då Roberts föräldrar inte fick svar på varför deras son var som han var lät de honom "löpa vind för våg". Robert ville hela tiden ha nya utmaningar och händelser omkring sig. Hans uppväxt kategoriseras av att alltid vara den felande länken. Han bemöttes till slut endast med en suck och ett "jaha" och han uppmärksammades allt mindre inom familjen. Hemmet, skolan och samhällets bemötande gav honom aldrig chansen att "bli normal". Robert försökte att inte bry sig om och tänka på varför underliga saker alltid hände honom. När han var 13 år blev han desperat av situationen och uttråkad på sig själv och försökte hänga sig i tvättstugan. Hans familj visste aldrig om det, men ingenting han gjorde då var förvånade för dem.

Robert: "… Det var ju så mycket som hände hela tiden. De blev inte förvånade, hade jag kommit hem och kapat hela handen hade de nog bara sagt: "Jaha", för det var alltid någonting, jämt och hela tiden…"

Robert minns det som jobbigt att han inte hade många vänner i sin barndom. Han försökte ta sitt liv flera gånger men säger sig ändå aldrig ha tyckt synd om sig själv. Hans jämnåriga tyckte att han var rolig för att han alltid hittade på saker som man inte fick göra och som de aldrig vågade. Föräldrarna till de barn Robert ville leka med ansåg att han var kapabel till att influera deras barn till att göra farliga och olagliga saker och förbjöd dem därför att umgås med honom.

Robert gick grundskolan i en vanlig skola. Lärarna och kuratorn såg honom som den som alltid hittade på bus. När han tänker tillbaks minns han att lärarna såg honom som ett problembarn. Robert pratar inte så mycket om sin skolgång, men säger att han där inte heller haft mycket vänner. Han förklarar detta med att han mest av allt ville "vara som han var" och tyckte alla andra var så tråkiga då de bara gjorde samma saker. Han blev således en ensamvarg. I skolan togs Robert inte på allvar och blev ofta skickad till kuratorn, för vilken han bland annat berättade om sin hemsituation där han varje dag blev slagen. Kuratorn ringde hans föräldrar för att fråga om det var sant, men hans föräldrar sa att han ljög. Det ledde till att kuratorn och de av skolpersonalen som var införstådda i situationen avfärdade hans historier som lögner. Han gick ut nionde klass med låga betyg och började aldrig på gymnasiet.

Roberts fritid har sedan tonåren kretsat kring kampsporter och kroppsbygge. Med anledning av detta har han spenderat mycket tid på gym.

Robert: "… Det var liksom bara jag. Och min spegelbild. Man tycker om sig själv så jäkla mycket. Man målade upp en bild av sig själv som kanske inte stämde, men det är nog för att man verkade mer annorlunda annars…"

Istället för att gå gymnasiet började Robert arbeta. Han har haft ett otal jobb men på grund av sin rastlöshet har han aldrig stannat längre än sex månader på något ställe. Robert har aldrig haft problem att få jobb då han är verbal och framåt. Han bemöts oftast positivt fram till hans ADHD/DAMP ger sig till känna och han börjar få problem med att komma i tid och sköta sina arbetsuppgifter. Då får han sparken och har haft problem med att förstå varför. Speciellt svårt har han haft för så kallade "sju-till-fyra jobb" och han har funderat mycket över varför den här typen av jobb varit så svåra för honom att klara av. Det enda yrket som passat honom är det som vårdbiträde på operationsavdelningar och Akuten där det var mer "action".

Robert: "… Att kunna få ett jobb på fem minuter för att man pratar så jävla bra. Man är så trevlig och artig och kommer på roliga saker när det behövs. Sen sitter man där och har fått sparken, för att man inte kan komma i tid och om de säger si så gör jag så och säger de ställ den så, och du vänder den upp och ner. Precis som ett barn liksom…"

I samband med att han kom ut i arbetslivet träffade han en kille på gymmet som redan från början såg att Robert hade önskvärda egenskaper för dennes umgänge. Robert kom snabbt in på den kriminella banan då han alltid var först på plats, skötte alla uppdrag och antog alla utmaningar. Han berättar bl a om ett tillfälle då han försökte ta sju sportbags med steroider genom tullen.

Robert: "… Det kriminella livet har kittlat min fantasi så oerhört mycket så det föll mig nästan naturligt att vara kriminell…"

Robert säger att det var lätt för honom att stanna kvar i dessa kretsar då medlemmarna oftast har liknande problem och ingen frågar och ställer krav utan alla får göra sitt. Han säger också att då han inte presterat så mycket normala saker kände han sig otillräcklig, vilket han uppger som en orsak till att han tytt sig till kriminella. "Med 130 kg muskler och med min pistol i byxlinningen, vad skulle folk göra liksom?"

Robert har flyttat runt och rest mycket. Han har aldrig sett det som ett problem att bemöta en helt okänd grupp. Oftast har han blivit avvisad, men genom sin envishet har han fortsatt att ta kontakt med gruppen, tills dess att de på ett eller annat vis accepterat honom.

Robert: "… Jag kan flytta till en helt ny stad själv och bara… - Hej, hej, här är jag liksom. Folk bara: - Jaha, vem är du liksom? Jag är så jävla envis så jag dyker upp på samma ställe nästa gång och bara: - Hej, hej!"

Nu har Robert haft sin diagnos i cirka ett år. Efter han fick sin diagnos har allting fallit på plats och han förstår varför han betett sig som han gjort och fortfarande beter sig som han gör.

Robert: "… Att få diagnosen var liksom som att lägga facit över ett prov och bara ... Oh fan! Då märkte man att det fanns fler, fler som var så här jobbiga i huvudet som jag är. För det är det mest jobbiga, när man inte vet varför man är som man är…"

Robert är inte bitter över att han inte fått diagnosen tidigare utan säger att han fått uppleva mycket hans diagnos annars hade satt stopp för. Genom att läsa om olika personlighetsstörningar har Robert nu fått hjälp av en psykolog och en socionom att upprätta regler som gör både hans privat och hans arbetsliv lättare.

Den enda hjälp från sin familj som Robert betonat som viktig, är den hjälp hans sambo givit honom. Hon har stöttat honom fullt ut och alltid funnits där. Före hon kom in i hans liv var det bara "han, han, han". När han för fem år sedan träffade henne upplevde han för första gången att han kunde känna nära samhörighet med någon. Hennes stöd och hjälp har klargjort för honom vikten av att ha någon som bryr sig om honom och tack vare henne är villig att arbeta med sig själv för att kunna kontrollera det beteende som går att lära sig kontrollera. Hans diagnos har öppnat ögonen för honom, nu ser han sig inte som avvikande utan mer som "en annan nyans av normal."

Robert: "… Va fan, man får ju inte ta det för hårt. Jag menar, bara för att man har en halv miljon i skulder och har skjutit folk i benet är man inte deprimerad. Det kan ju inte bli sämre, eller hur? Det finns ju barn i Afrika som svälter liksom?!…"

4.4.1 Delanalys 3
Genom föräldrarnas bemötande förlorade Robert den grundläggande trygghet som enligt den symboliska interaktionismen behövs för att skapa en bra självkänsla. Man kan ur intervjun utläsa att Robert inte haft några signifikanta andra i sin barndom men att genom mötet med sin sambo förstått vad han saknat.

Han saknade lekkamrater då andra barns föräldrar utifrån Roberts "strulighet" tillskrev honom andra nedsättande attribut. Att han upplevde tiden som "jobbig" tolkar vi som att han upplevde en känsla av utanförskap. Han beskriver sig som en ensamvarg och säger att han inte haft behov av andra, samtidigt säger han att han försökte ta sitt liv flera gånger i samband med att han inte hade några vänner. Detta tyder på att han var förvirrad samt att hans jaguppfattning var negativ. Han förklarar ett av sina självmordsförsök som att han blev "för trött på sig själv". Uttalandet visar att han tyckte det var frustrerande att inte förstå sig själv. Känslan av att inte förstå sig själv samtidigt som han var utanför utgjorde motivet till varför han försökte fly bort genom självmord.

Roberts studieresultat och hans personlighetsstörning gjorde att förmågan att uppnå samhällets mål på önskad väg begränsades. I teorin om stämplingsprocessen framkommer att människor som hamnar i dessa problem, till följd av stämplingen, inte sällan tar sin flykt till avvikandegrupper för att känna att de får göra karriär där. Det ständiga spänningssökande som Roberts ADHD kännetecknas av, resulterade i att han i sin ungdom anslöt sig till kriminella gäng; "… den kriminella branschen har kittlat min fantasi så oerhört mycket så att det föll mig nästa naturligt att vara kriminell". Hewitt menar att en person utifrån tidigare erfarenheter alltid definierar den situation han går in i. Robert definierade situationen i den kriminella gruppen som positiv då han fick en sådan spegling av dem. De kom således att utgöra hans interaktionsstruktur. Här fick hans motivation att göra utmanande saker stöd och han blev framgångsrik genom att "… alltid var den som var där först när det hände något…" Han agerade för att upprätthålla den höga status detta gav honom, vilket man inom den symboliska interaktionismen hävdar är vanligt. Människan strävar efter att få en så positiv bild av sig själv som möjligt. Detta fick Robert på gymmet som fungerade som hans tillflyktsort där grundlade han en hög självkänsla. Fram till denna tidpunkt kan vi utläsa att Robert inte fått någon märkbar positiv respons från omgivningen. I och med sin intensiva träning ger han sig själv den respons hans saknat och genom detta utvecklar han en för hög självkänsla.

Att vara muskulös gör att andra drar slutsatsen att personen också är stark. I den kriminella världen förknippades detta också med att ha makt. Genom att han samtidigt som han var stor, var kriminell tillskrevs han också rollen som farlig. Han fick således en uppfattning om sig själv som en stark man med makt, en bild som i hans ögon var positiv. Så länge han var vältränad fanns en beständighet i den positiva bilden, vilket den symboliska interaktionismen ser som nödvändig för att bibehålla en hög självkänsla. Han betraktade sig själv som ett föremål för beundran, ju större muskler träningen gav honom, ju mer respekt ansåg hans sig bemötas av. Robert levde i tron på att "störst går först" och att han var den uttalandet åsyftade.

Vid den här tidpunkten i Roberts liv kan man utläsa att han hade en hög självkänsla men en negativ jaguppfattning. Hewitt menar att en mycket hög självkänsla kan medföra att personen isoleras från andras omdömen. En människa som till varje situation medför en invand hög självkänsla väljer impulsivt bilder av andra som gör att han bara drar gynnsamma slutsatser om sitt jag. Han kanske alltid betraktar sig som föremål för beundran oavsett vad andra egentligen tycker. Detta påvisas i vad Roberts säger om hur han upplevde sig själv när han var som störst: "… det var bara jag och min spegelbild…" Hewitt säger vidare att människor i denna kategori står utanför den kontroll andras omdömen utgör. Att Robert utmanas av att ta sju väskor steroider genom tullen visar på att han ansåg sig höra till dem som inte behövde rätta sitt framträdande efter andras normer och även sociala regler.

Då Roberts situationsbundna självkänsla har varit hög har det hänt att han gått fram till grupper han inte känner. Detta har inte alltid varit uppskattat då det i vårt samhälle inte ses som normalt. Vid första sammanträffandet med nya grupper har han genom sitt uppträdande givit upphov till att han på ett negativt sätt utmärkt sig från vad som anses vara normalt. Man kan förklara beteendet med att han anser att han är normal och borde få en chans. Genom sin envishet har han oftast fått en chans, men ändå känt av att han inte accepterats. De som bemöter honom kategoriserar honom utifrån det första mötet och genom sitt avvikande beteende tillskriver de honom attribut som underlig, vilket det uppvisade beteendet kan ses som. Hans avvikande identitet kan i deras ögon till en början upphäva möjligheten att se att Robert även besitter andra drag. Detta har inte påverkat Roberts självkänsla negativt, då den självkänsla han har vid inträdet till varje interaktionssituation är hög gör detta att andras bedömningar inte påverkat honom.

Robert har utvecklat sin verbala förmåga för att kompensera för de annorlunda attribut han alltid haft. Hans verbalitet har gjort att arbetsgivarna skapat en bild om hans virtuella sociala identitet. Roberts aktuella sociala identitet har aldrig kunna möta dessa krav och när det uppmärksammats har hans handlingar diskrediterat honom.

Hewitt beskriver hur en avvikandestämpel ibland ger upphov till en retrospektiv tolkning av den stämplades beteende samt hur stämpeln ibland är det som gör att beteendets pusselbitar faller på plats. Genom sin retrospektiva tolkning av sitt liv förstod Robert varför han har svårt att rätt sig efter regler och att det är en del av hans ADHD som gjort att han dragits till spänningssökande och den kriminella världen. I uttalandet om att han inte är bitter över att han inte fått diagnosen tidigare kan man utläsa att det finns, vad Merton kallar murar, i samhället som skapats för att hindra vissa individer att fullt ut delta. Genom att inte ha diagnosen hindrade dessa murar aldrig honom från att försöka vad som föll honom in.

4.5 Mats
När Mats var liten väckte hans livlighet och tvångssyndrom tankar hos hans föräldrar om att något inte stämde. Hans mamma tyckte också att han var elak och tog honom till läkare. Läkarens råd till föräldrarna var att de skulle låta Mats sova middag mer.

Mats har under hela sin uppväxt haft en dålig relation till sina föräldrar. Istället för kärlek och uppmärksamhet har han mötts av kränkningar, förolämpningar och nedvärderingar och p g a detta var han borta från hemmet så mycket som möjligt och höll till hos kompisar, grannar och hos sin mormor. Som liten var mormodern hans enda stöd och den person som hjälpte honom klara av de svårigheter han mötte och den person som hade tid och omsorg att visa honom.

Mats: "… Jag tog min tillflykt till mormor, där jag fick kalaspuffar och chokladägg. Hon var den enda som hjälpte mig med multiplikationstabellen. Även fast jag aldrig kunde den så blev hon inte arg. För mig var det paradiset att träffa någon med mänskliga drag…"

När Mats var åtta år flyttade familjen och hans fasta punkter och tillflyktsorter försvann. För att klara av sin situation flydde han in i tankevärlden. Efter flytten blev han mycket nervös och började stamma. Han blev inte bemött på samma vis som han var van vid och folk kunde komma och skälla ut honom för ingenting.

Mats har aldrig erbjudits någon hjälp i skolan, trots att han haft stora problem med att följa med i undervisningen då han hade dyslexi. I mellanstadiet hade han självmordstankar. Han nämner en episod i mellanstadiet som han pekar ut som avgörande för att han aldrig genomförde något självmordsförsök. Episoden handlar om att en lärare uppmärksammat att han gjorde andra saker än vad han skulle och sa:

Mats: "… Kalle är duktig i matte, men jag kan inte matte. Kalle kan inte köra grävmaskin, men det kan jag. Jag förstod att bara för att man var duktig på teori behövde man inte vara duktig praktisk. Bara de två meningarna gjorde att jag orkade överleva…"

Mats har bemötts väl av de flesta lärarna under sin skoltid men minns hur en av lärarna nedvärderade honom när de hade träslöjd. Eleverna fick instruktioner om hur man skulle tillverka en tavla med gladpack, krossat glas och en ram. Mats missuppfattade instruktionerna och blev inför hela klassen hånad av läraren. Trots att läraren försökte förklara begrep aldrig Mats vad det var han gjorde fel. Han säger att han nog inte var skolmogen vid sju års ålder, då så mycket energi gick åt för att klara av livet hemma och den misshandel han fick utstå.

Mats har aldrig haft svårt med vänner, men de han haft har alltid varit likasinnade.

Mats: "… Korrekta funkar man ju inte med, det funkar ju inte, utan det var sådana där som var likadana som en annan då. Som har gjort mycket tokäventyr och som är spänningssökande då och på gränsen till det kriminell…"

Mats har haft en utsatt situation på arbetsmarknaden. Han har under sitt arbetsliv försökt dölja sin dyslexi för att inte utmärka sig som annorlunda. På en arbetsplats kom det fram han inte kunde skriva, trots sina försök att genom slarvig handstil dölja det. Han bemöttes då med glåpord från sina arbetskamrater, men klarade av det genom sin humor. Mats säger att det är vanlig att vuxna med ADHD/DAMP genom sin intelligens försöker dölja sina svagheter. Han har ofta upplevt att folk utnyttjar den svage för att själva komma undan vad Mats kallar för "skitgöran". På arbetsplatserna har man utnyttjat hans snällhet och han har även varit utsatt för att få sämre betalt än sina kollegor trots att han utförde samma arbetsuppgifter som de. När hans opposition mot detta inte påverkade situationen sade han upp sig.

Efter att Mats fått sin diagnos var det som att lägga pussel, han förstod hur allting hängde ihop och varför han var som han var. Det bästa med diagnosen säger han vara att han nu vet att det finns andra som är samma situation. Genom detta kan han nu jobba med sig själv. Insikten om att han inte är ensam med sin problematik har underlättat både hans arbetsliv och hans familjeliv. Mats ser positivt på framtiden och jobbar nu för att hjälpa andra vuxna med samma problematik.

4.5.1 Delanalys 4
För att inte låta sina föräldrars negativa spegling dominera Mats självbild sökte han sig till människor som gav honom positiv spegling. Detta styrks i den symboliska interaktionismens teori om att människor som inte känner positiv spegling från sina signifikanta andra, i den mån det är möjligt drar sig undan dessa för att omge sig med människor som gör det. De kamrater Mats hade innan hans familj flyttade uppfyllde dessa krav och utgjorde då hans interaktionsstruktur. Där stämplades inte hans uppträdande som något negativt vilket förklaras i Mertons teori om hur avvikande ses olika från ett samhälle till ett annat. Där Mats växte upp visste man om under vilka omständigheter han levde och man kan därför anta att toleransen för hans beteende var högre. Det är viktigt för en människa att uppleva en beständig positiv spegling från signifikanta andra, vilket var ett krav mormodern uppfyllde. Hos mormodern skapades en situationsbunden hög självkänsla hos Mats.

Invånarna i det nya samhället hade inte samma förkunskaper om Mats bakgrund och därför var toleransnivån lägre. Hans avvikande beteende utmärkte sig på ett icke önskvärt sätt. Detta fick de han mötte att vända sig bort från honom. På samma gång bortsåg de också på de anspråk på gemenskap med dem som hans övriga egenskaper t ex hans humor, skulle ha kunnat motivera. Han var inte välkommen in i gemenskapen och blev stämplad som avvikare och tilldelades vad Katz benämner som en negativt färgad status. Detta kan utläsas i hur hans avvikande gjorde att han tillskrevs negativa attribut som sågs hänga samman med avvikande. Han fick skulden för allt, även för det han inte gjort. Hans situationsbundna självkänsla påverkades negativt och fick därmed grunden till vad som senare utvecklades till en invand låg kumulativ självkänsla. Att bli stämplat som avvikare av det nya samhället och som misslyckad hemma gjorde att han drog sin undan social delaktighet. Att misslyckas i de normalas närvaro, vilket bl a berörs i exemplet med slöjden, gjorde honom medveten om att han inte motsvarade vad som krävdes. Klyftan mellan hans verkliga jag och de krav han ställde på det ökades vilket förstärkte Mats negativa jaguppfattning.

I mellanstadiet blev skolans krav högre och han antog även där en situationsbunden negativ självbild. Tankar på självmord som en möjlig flyktväg väcktes. Han ville leva upp till de krav som ställdes på hans virtuella sociala identitet men utan att förstå att hans aktuella sociala identitet aldrig kunde leva upp mot de kraven. Lärarens ord fick honom att inse att han inte hade de resurser som efterfrågades inom skolvärlden, men detta behövde inte betyda att han var värdelös. Uttalandet representerar en tolerans mot hans beteende vilket han inte var van vid. Detta gjorde att Mats självbild och jaguppfattning till viss del ändrade riktning. Den symboliska interaktionismen betonar jaguppfattningens roll för det framtida handlandet och detta ses tydligt i exemplet då Mats genom händelsen bestämde sig för att inte försöka ta sitt liv.

Hewitt skriver att människor reagerar olika på omständigheter omkring dem. Har man en dålig jaguppfattning reagerar en människas motivationstillstånd negativt. Mats föräldrars konstanta negativa spegling gjorde tillsammans med hans dåliga jaguppfattning och hans ADHD att han inte utvecklades i den takt skolbarn förmodas göra. Den negativa kritiken gav Mats ångest och gav upphov till att han började stamma. Hewitt menar att en person med hög ångest är mer sårbar för andras kritik, vilket han både verbalt och fysiskt ständigt utsattes för i hemmet. Under denna tid byggdes hans kumulativa självkänsla ständigt på i vad som kan liknas med en ond cirkel av negativa upplevelser.

Trots sin mormors positiva spegling antog Mats en självkänsla som kumulativt skapades av dominerande inslag av negativ situationsbunden självkänsla. Resultatet av det ses som att Mats i sin ungdom hade haft en negativ självkänsla och en jaguppfattning om sig själv som misslyckad. Genom att söka sig till en grupp där alla hade problem som gav dem roller som avvikande fick han återigen en positiv spegling, av det slag han haft genom sina vänner innan han flytten.

Är man diskreditabel väljer man själv hur om man vill att sina tillkortakommanden ska komma till andras kännedom. Mats försökte både i skolan och på sina arbetsplatser dölja sin dyslexi genom att skriva slarvig skrivstil, då han visste att det skulle ses som negativt att inte kunna stava.

I arbetslivet har han dock inte kunnat dölja sina diskrediterande drag helt. De har dragit nytta av att det gått att "lura på honom en massa skitgöra". Man kan här urskilja att Mats inte uppfattades som jämställd med de andra då han inte får lika lön för lika arbete. Detta kan avläsas som att personalen uppmärksammat hans annorlunda beteende och definierat det som ett avsteg från deras normativa förväntningar. De attribut arbetskamraterna tillskrivit honom utifrån sina förväntningar på hans roll diskrediterade hans arbetsinsats.

Genom att den självkänsla han haft bunden till sitt yrke tidigare varit positiv och han uppfattat sig själv som duktig på vad han gjorde opponerade han sig mot löneskillnaderna.

När Mats fick sin diagnos startades en retrospektiv tolkning på hur hans liv förlöpt och hans avvikande beteende föll på plats. Att veta var i problemen ligger har förändrat Mats jaguppfattning positivt. Han ser inte längre sig själv som misslyckad när han inte klarar av vissa saker. Genom diagnosen har han fått en annan förståelse från omgivningen. Här är han inte längre avvikande då han har en grupp att identifiera sig och känna samhörighet med.

5. RESULTATREDOVISNING
I ovanstående analyser framträder ett gemensamt mönster för de individer vi intervjuat. Vi är medvetna om att dessa personer inte är ett representativt urval för gruppen ADHD/DAMP-diagnostiserade och reserverar oss således för detta. Det mönster som framkommit presenteras nedan och vi anser att man kan dra vissa generella slutsatser utifrån dessa.

Ur delanalys ett kan man utläsa att en tidig diagnos varit positiv för utvecklingen av individens självkänsla och jaguppfattning. Att tidigt få vetskap om sitt barns tillstånd har gett upphov till ökad förståelse och högre tolerans från signifikanta andra för udda beteende. I fallet påvisas vikten av att få förståelse och tolerans från en signifikant annan. Denne ger en kontinuerlig positiv spegling av jaget som enligt den symboliska interaktionismen är grundläggande för uppbyggnaden av en hög kumulativ självkänsla. Här betonas vikten av att tidigt ge barnet förståelse för sig själv och sina tillkortakommanden. I fallet belyses olika sorters hjälp som har givits individen genom diagnosen. Detta för att individen i sitt fortsatta liv ska vara stark nog i sig själv för att kunna parera de motgångar han senare i livet, med stor sannolikhet, kommer att stöta på. Genom inre styrka och en positiv jaguppfattning kan individer, enligt Hewitt, undgå att acceptera delar av eller alla konsekvenser av den sociala identitet de fått.

I delanalys två belyses både negativa och positiva aspekter av att ha en diagnos från barndomen. En diagnos ställd i ett tidigt stadium skapar en förståelse hos signifikanta andra som gör att de kontinuerligt kan spegla sitt barn positivt och på så vis grundlägga en hög självkänsla. Genom diagnosen ges möjlighet till alternativ skolgång där individen endast utgår ifrån sig själv och får uppleva framgång vilket, enligt den symboliska interaktionismen, gör att en positiv jaguppfattning utvecklas. Förståelsen från signifikanta andra och individanpassad skolgång leder till att individen även grundlägger en förståelse för det egna beteendet. Uppbyggnaden av hög självkänsla och positiv jaguppfattning har i hög grad lyckats då han accepterat sin sjukdom men ändå ser att han har samma chans till ett vanligt liv som vem som helst. Han ser inte de hinder som andra förknippar med hans diagnos. I fallet betonas att individen har kommit till ett stadium när diagnostänkande bör släppas för att skapa möjlighet till utvecklande av egen identitet som inte domineras av diagnosen. Det framkommer att diagnosen innebär en risk för att barnets uppfattning av sig själv som säregen cementeras och följer personen livet igenom om den inte bortses från. När diagnosen inte längre dominerar individens liv kan han sträva mot samma mål som alla andra.

Delanalys tre visar hur man kan utveckla en hög kumulativ självkänsla men samtidigt ha en negativ jaguppfattning. Hewitt menar att alltför hög självkänsla leder till att individen inte uppfattar när han gör något fel utan lever utanför de sociala reglerna. Förvirringen hos individer med ADHD/DAMP-problematik som har utvecklat hög självkänsla ligger i den negativa jaguppfattningen. Vikten av att förstå sig själv och att förstås av andra är relevant för utvecklandet av positiv jaguppfattning. Betydelse av samhörighet med andra visas då individen inte passar in bland de normala i så kallade normala miljöer. Individen vänder sig till de situationer där dennes beteende upplevs som en tillgång snarare än en ett ovälkommet attribut, vilket förklaras i den symboliska interaktionismen. Kriminella grupper välkomnar det avvikande beteendet och kan genom sin gemenskap ge en trygghet och tillhörighet, vilket förklaras i stämplingsprocessen. Att individen i dessa kretsar besitter en för hög självkänsla gör, enligt Hewitt, att han står utanför den kontroll andras omdömen utgör. Tillsammans med avsaknad av empati förbättrar detta framgångsmöjligheterna i gruppen. Att få en diagnos kan ge upphov till en positivare jaguppfattning genom förståelsen av det egna beteendet. Individen kan genom diagnosen lära sig att normalisera sin självkänsla och med hjälp av en signifikant annan lära sig sociala regler och att anpassa sitt beteende.

Ur delanalys fyra kan man utläsa hur individer söker sig till dem som speglar dem positivt. Trots ständiga motgångar hittar individen vägar för att dra sig undan negativ spegling, vilket även framkommer i den symboliska interaktionismen. De kontinuerliga negativa upplevelserna leder till en utveckling av låg kumulativ självkänsla. Frånvaro av förståelse från signifikanta andra och ständiga misslyckanden gör att en förvirring kring personens jaguppfattning uppkommer. Att inte ha förståelse för sig själv gör att den låga kumulativa självkänslan blir bestående. Om individen har en positiv situationsbunden självkänsla kan han trots allt tar sig an nya utmaningar. Vikten av grupptillhörighet i avvikargruppen framkommer då personen i en grupp bland likasinnade inte speglas negativt. Gruppen färgas dock av ett gemensamt utanförskap genom att de alla stämplas som avvikande av samhället. Detta gör att det råder en konstant känsla av utanförskap men en situationsbunden hög självkänsla uppstår i gruppen då individen inte är ensam om att avvika. Att samhället varken välkomnar individen eller gruppen han hör till gör att den situationsbundna självkänsla individen känner i gemenskapen inte väger upp den invanda negativa. Att få en diagnos på vad som har orsakat det konstanta kaos som råder för individer med personlighetsstörningar innebär en vändpunkt i dennes liv. Att plötsligt förstå sig själv och sitt beteende är av avgörande betydelse för jaguppfattningen. För individer med låg invand kumulativ självkänsla innebär det att de nu kan arbeta med sig själv och sätta sig själv i helt nytt ljus. Individen kan nu ingå i interaktioner med ny förkunskap om självet och undvika de situationer där man kommer till korta.

Vi har funnit att utvecklandet och upprätthållandet av en individs självkänsla utvecklas olika beroende på huruvida hans/hennes ADHD/DAMP-problematik har ett namn eller inte. Att ha en diagnos som fastställts i barndomen kan påverka en individs självkänsla och jaguppfattning positivt genom följande faktorer:

· Föräldrarnas förståelse ökar vilket gör att de lättare kan ge kontinuerlig positiv respons till sitt barn. Detta skapar möjligheter till att tidigt bygga upp en hög självkänsla hos barnet.
· Föräldrarnas förståelse leder till möjlighet att genom information till lärare, klasskamrater och dessas föräldrar skydda sitt barn mot stämpling.
· Möjligheter till hjälpåtgärder som exempelvis tillgång till assistent eller placering i hjälpklass skapas.
· Förståelsen för det egna beteendet ökar vilket leder till en positiv jaguppfattning.

En tidig diagnos kan vara negativ genom:
· Avståndstagande från omgivningen då en diagnos betecknar en sjukdom vilket vissa kopplar samman med smitta. Avståndstagandet kan även bero på rädsla för det okända.
· Risk att individen får en uppfattning om sig själv som annorlunda och att denna uppfattning tar överhanden i utvecklingen av individens identitet. Att se sig själv som stigmatiserad kan leda till en självuppfyllande profetia då synen på sig själv som detta förstärker andras uppfattning om att så är fallet.
· Individen tillskrivs nedsättande attribut utifrån vetskapen om att diagnosen betecknar ett "fel".

Att inte få en diagnos på sin problematik i tidig ålder kan genom följande faktorer påverka utvecklingen och upprätthållandet av självkänslan och jaguppfattningen negativt på detta vis:
· Barnet möts av oförståelse av sina signifikanta andra vilket leder till att individen speglas negativt och utvecklar således en låg självkänsla.
· Barnet saknar förståelse för det egna beteendet vilket leder till negativ jaguppfattning.
· Avsaknad av hjälp att klara av skolarbetet leder till misslyckande.
· Individen är mottaglig för stämpling från omgivningen, vilket leder till avsaknad av vänner och positiv spegling. Individen söker sig då till dem som kan ge en positiv bild av denne, vanligen till en avvikargrupp.

Vi har dock funnit att frånvaro av en diagnos ställd i barndomen kan påverka utvecklingen och upprätthållandet av självkänslan och jaguppfattningen positivt genom att:
· Individen inte hämmas av de hinder som inryms i diagnosen och vågar möta utmaningar som han, enligt diagnosen, inte borde klara av.

5.1 Egna reflektioner
I studiens resultat redovisas hur utvecklingen av självkänsla och jaguppfattning kan te sig. Vårt resultat skulle kanske kunna bli mer belysande om vi använt oss av komplimenterande psykologiska teoretiska verktyg och om vi på ett objektivt sätt kunnat utföra observationer för att ser hur miljön samspelar med individen samt vilken inverkan den har på utvecklingen och upprätthållandet av dessa känslor. De människor som just fått diagnosen, tillsammans med de som haft den hela sitt liv kan tänkas vara mindre objektiva i den situation de befinner sig i och därför ha svårt att se nackdelarna med en diagnos.

Om en individ med ADHD/DAMP-problematik får en tidig diagnos skulle kanske försöken att uppnå de nivåer och krav som beskrivs som omöjliga i den uttalade diagnosen aldrig göras. Deras jaguppfattning kan komma att domineras av diagnosen och det beskrivna sjukdomstillståndet så tillvida att de inte uppfattar sig som kapabla att försöka sig på utmaningar trots att det inte alltid behöver vara omöjligt för dem att lyckas. Detta framkommer inte ur vår studie, men vi tror ändå att det kan vara en möjlig riktning för utvecklingen av självkänsla och jaguppfattning. I bakgrundsavsnittet skriver vi om att ADHD/DAMP inte är ett statiskt tillstånd, utan något som kan förändras och även växa bort. Om de individer som fått denna diagnos håller fast vid den kanske de inte märker att deras svårigheter har lättat eller förändrats, då deras kumulativa självkänsla byggts upp av ett flertal situationsbundna upplevelser där individen och de som denne interagerat med hela tiden förstärkt hans roll och identitet som "ADHD/DAMP-personen". Samma anledning borde även kunna utgöra en positiv aspekt på utveckling och upprätthållandet av självkänsla och jaguppfattning hos de som inte får sin diagnos i ung ålder. Om deras störning växer bort har den aldrig fått ett namn och de har således aldrig placerats i ett fack där de kunnat påverkas av och kunna binda sig till andra människors förutfattade meningar om deras problem.

Om individen inte får en ADHD/DAMP-stämpel i tidig ålder borde det också kunna vara möjligt att deras signifikanta andra reagerar motsatt från det mönster som uppvisades i fall tre och fyra och istället jobbar hårdare för att komma till rätta med sina barns problem. Då de inte har någon förklaring till beteendet finns heller inget att "skylla" detta på och vårdgivare, skola och andra instanser bör ändå kunna sätta in de åtgärder den unika individen behöver för att de skall kunna mäta sig med de krav som ställs i dagens samhälle. Eftersom allt fler barn i skolan verkar visa tecken på beteendestörningar med inslag av koncentrationssvårigheter borde samhället kanske snarare se detta som en varningssignal för hur normen i vårt samhälle idag ser ut. När dagens samhälle inte var uppbyggd på ekonomiskt hanterande av tid och pengar och utbildning inte var den enda vägen till arbete kunde dessa individer vara lärling hos någon och på så vis tillägna sig de färdigheter som behövdes för ett visst yrke. En bonde kunde sedan exempelvis sköta sina åkrar när han hade en bra dag och koncentrationssvårigheter, överaktivitet och underaktivitet kunde tagas tillvara på annorlunda vis, eller i alla fall inte påverka hans situation så negativt som det nu tenderar att göra. Genom detta skapas tankar om hur vår verklighet är uppbyggd. Att ha ADHD/DAMP i en annan del av världen där kraven inte ställs efter samma ram som här kanske inte dessa svårigheter betyder samma inskränkning av livsmöjligheter som här?

Om alla individer, med eller utan ADHD/DAMP, blev behandlade och uppskattade efter de unika egenskaper just de innehar, samt fick hjälp inom de områden som de upplever problematiska skulle det kunna utgöra den positiva spegling som behövs för att grundlägga och upprätthålla en hög självkänsla. Vad som är normalt och vad som är ett funktionshinder förändras över tid men om dagens samhälle vore mer individanpassat skulle inte alla behöva mäta sig mot den rådande normen och att inte alltid behöva leva upp till den skulle grundlägga en mer positiv jaguppfattning hos alla individer. En människa med ADHD/DAMP lever inte i alla avseenden upp till vad som ses som normalt i vårt samhälle, men då dessa problem inte hela tiden dominerar deras sätt att handla bland oss "normala" ser vi dem hellre som en annan nyans av normal. Det viktiga för varje människas utveckling av självkänsla, jaguppfattning och andra grundläggande känslor underlättas av förståelse från andra. Om man ser till det unika i varje individ och uppskattar de positiva attribut de besitter kanske normen, som är upphov till allt avvikande, skulle kunna försvinna och självkänslan skulle överlag kunna bli högre bland fler individer och så även jaguppfattningen.

5.2 Fortsatt forskning
Då ADHD/DAMP fortfarande är ett relativt nytt fenomen i samhället skulle mycket vidare forskning kring ämnet kunna göras. Man skulle bland annat kunna fokusera forskningen kring kriminella avvikargrupper. Det finns teorier om att många av medlemmarna i grupper av detta slag uppvisar tecken på ADHD/DAMP. Är prevalensen för att individer med störningar av denna typ hamnar inom den kriminella världen högre än den för människor utan dessa störningar? Minskar risken att hamna i dessa grupper om man vet vad det egna uppträdandet beror på? Vilken hänsyn tar kriminalvården till personlighetsstörningen?

Ett område värt att belysa är också konsekvenserna av att vissa individer självmedicinerar sig med amfetamin. När övergår detta i drogmissbruk? Vilka hjälpinsatser kan man sätta in för att undvika att detta händer samt undvika följderna av det? Slutligen anser vi att det vore av intresse att följa upp vår egen studie för att se hur de vi intervjuat utvecklats och om deras beteende följer den utveckling vi redovisat i resultatet. Att forska kring vad som behövs för att förståelsen för människor i denna situation ska öka ser vi som nödvändig för att öka förbättra deras situation.

KÄLL- & LITTERATURFÖRTECKNING
Tryckta källor
Boglind Anders, Lundén Ann & Näsman Elisabeth (1973) JAG; den andre -spelet om dej och mej… Studentlitteratur, Lund

Brante Thomas, Fasth Eva (1982) Termer i sociologi, Liberförlag, Stockholm

Duvner Tore (1997) ADHD Impulsivitet, överaktivitet, koncentrationssvårigheter Liber AB Stockholm

Goffman Erving (1972) Stigma- den avvikandes roll och identitet Rabén & Sjögren, Stockholm

Hewitt John P (1981) Jaget och samhället - socialpsykologi ur den symboliska interaktionismens perspektiv Wahlström & Widstrand, Helsingborg

Holme Idar M & Solvang Berndt K (1997) Forskningsmetodik om kvalitativa och kvantitativa metoder Studentlitteratur, Lund

Iglum Lisbeth (1999) Om de bara kunde skärpa sig! Studentlitteratur, Lund

Kadesjö Björn (2001) Barn med koncentrationssvårigheter Liberförlag, Stockholm

Kvale Steinar (1997) Den kvalitativa forskningsintervjun Studentlitteratur, Lund

Lundén Ann & Näsman Elisabet (1973) Stämplingsprocessen - en sociologisk antologi Prisma, Lund

Merriam Sharon (1994) Fallstudien som forskningsmetod Studentlitteratur, Lund

Norstedts Plus-ordbok (1997) Språkdata & Norstedts förlag, Rotolito Lombarda

Svensson Per-Gunnar & Starrin Bengt (1994) Kvalitativ metod och vetenskapsteori Studentlitteratur, Lund

Trost Jan (1994) Enkätboken Studentlitteratur, Lund

Wrangsjö Björn (1999) Barn som märks Natur och Kultur, Falun

Yin Robert K. (1994) Case study research design and methods Thousand oaks, CA Sage cop

Otryckta källor
Hauffman Susanna (2002) "DAMP ADHD MBD", ur Apotekaren, nr 3. Besökt; 2002-05-05
http://home.swipnet.se/~w-60461/damp.htm

Modigh Kjell, (2001) "Psykiskt störda lagöverträdare" s. 63-65 i Psykologtidningen, nr 22

BILAGA 1

MANUAL/INTERVJUGUIDE
Bakgrund
Med vilka människor har du/ditt barn växt upp?
Hur upplever du din/ditt barns uppväxt?
Vilka människor har stått dig/ditt barn närmast under barndomen?
Vad orsakade misstankar om att något var fel?
Hur upplever du att du/ditt barn bemöttes av personalen på utredningsenheterna?
När fick du/ditt barn sin diagnos?
Hur lyder din/ditt barns diagnos?

Familj & Umgänge
Vilken roll spelar/spelade du/ditt barn i hemmet?
Hur upplever du att du/ditt barn bemöttes/bemöts av familjen?
Vilka åtgärder gjordes för att komma till rätta med ditt/ditt barns annorlunda uppträdande?
Vad är extra jobbigt för dig/ditt barn i situationer ni spenderar tillsammans med familjen?
Hur har du upplevt att du/ditt barn blivit bemött av familjens vänner?

Skola & Fritid
Vilken information om din/ditt barns funktionshandikapp har givits till personal och elever i skola och på fritidsaktiviteter?
Hur har du upplevt att du/ditt barn blivit bemött av klasskamrater och skol- & fritidspersonal?
Har speciella åtgärder gjorts inom dessa instanser för att underlätta för dina/ditt barns problem?
Är det något som du/ditt barn upplever/upplevde som särskilt svårt under skoltiden?
Är det något som du/ditt barn upplever/upplevde som särskilt lätt under skoltiden?
Hur hanterar du/ditt barn saker som du/han upplever som problematiska?

Arbetsliv
Hur upplever du din möjlighet att få och behålla arbete?
Är det något som du upplevt som särskilt lätt/svårt på arbetsplatsen?
Hur hanterar du saker som är svåra för dig på arbetsplatsen?
Hur upplever du att du blir bemött av chefer och övriga anställda?

Framtid
Hur ser du/ditt barn på framtiden?
Är det något som du/ditt barn upplever som särskilt skrämmande med framtiden

lördag 26 mars 2011

Fikaträffar på Märtas Kafé

Sommarlägerhelg

Pubkväll

Utflykt till Jorkas Motorcafé i Svartå

Vårruset

Lek och Buslandet

ADHD/DAMP - En studie av diagnosens inverkan på individens självkänsla och jaguppfattning

Välkommen!

Gå mer i vår Facebook Grupp

Råd och Stöd

Medlemskap i föreningen

Kategorier

Länkar

Arkiv

Har du blogg?

Blogglista