DAMP/ADHD och Missbruk

Författare
Kjell Modigh Docent, chefsöverläkare
Ulf Berggren Docent, överläkare
Sally Sehlin Specialistläkare
Psykiatriska kliniken, Kungälvs sjukhus

Vart annat barn med koncentrationssvårigheter, perceptuella, motoriska störningar och impulsivitet (DAMP/ADHD) har fortsatta svårigheter upp i vuxen ålder. Risken för missbruk är betydligt förhöjd, särskilt bland dem som tidigt visar sociala anpassnings-svårigheter. Cirka var femte alkoholist och var tredje blandmissbrukare har denna bakgrund, som dock mycket sällan uppmärksammas. Värdet av aktiv, tidig diagnostik och uthållighet i stöd och behandling diskuteras.


Diagnoserna DAMP och ADHD
Beteendeavvikelser hos barn med uppmärksamhetsstörning, överaktivitet och impulsivitet som dominerande symtom har genom hela 1900-talet ansetts vara övervägande organiskt betingade. I början av seklet omnämndes tillståndet som Defects of Moral Control (1). Under 40- och 50-talen dominerade beteckningen Minimal Brain Damage (MBD). På 60-talet ändrade man till Minimal Brain Dysfunction (MBD), då den kategoriska kopplingen till hjärnskada ansågs dåligt underbyggd (2).

Moderna diagnostiska system inom psykiatrin väljer företrädesvis beteckningar som svarar mot symtombilden, hellre än sådana som binder störningen till någon bestämd etiologi. Det amerikanska DSM-systemet, som konsekvent tillämpar denna princip, har valt beteckningen Attention Deficit Hyperactivity Disorder (ADHD) - sv: Hyperaktivitetssyndrom med upp-märksamhetsstörning (3). Preciserade kriterier för ouppmärksamhet, hyperaktivitet och impulsivitet anges. Störningen skall vara handikappande i studier eller arbete och socialt, samt ha varit funktionsnedsättande sedan före 7 års ålder.

I Norden används ytterligare begreppet DAMP - Deficits in Attention, Motor Control and Perception - sv: Dysfunktion i fråga om Avledbarhet, Motorik och Perception (4), som utgör en mer komplett beskrivning av förekommande problem, än det överlappande ADHD. Diagnoskriterierna för DAMP utesluter påtaglig generell utvecklingsstörning och inkluderar störd aktivitetskontroll (över- eller underaktivitet, förmåga att sitta stilla, koncentrationsförmåga, uppmärksamhet), motorikkontroll (störningar i grov- eller finmotorik) och perception (hörsel-, syn- och känselförmedlad varseblivning).

Samvarierande psykiska störningar
DAMP och ADHD tillhör gruppen neuropsykiatriska tillstånd - medfödda eller tidigt förvärvade störningar i centrala nervsystemet som medför handikappande beteendeavvikelser. I gruppen ingår autismspektrumstörningar inklusive Aspergers syndrom (empatistörningar - svårigheter att tolka den icke verbala kommunikationen) och Tourettes syndrom (tvångs-symtom, verbala och motoriska tics).

De olika diagnoserna inom gruppen förekommer ofta samtidigt och låter sig inte avgränsas skarpt, inbördes. Snarare är man benägen att betrakta dem som ett sammanhängande spektrum. I störningsbilden ingår ofta dyslexi (5, 6, 7). Ångest-störningar och depressioner är också överrepresenterade hos såväl barn som vuxna med DAMP/ADHD (8).


Komplicerande sociala beteendestörningar
Aggressivitet, utagerande beteende och sociala anpassningsstörningar är relativt vanligt före-kommande hos barn och ungdomar med DAMP/ADHD. Beteendestörningarna kan förstås som reaktioner på upplevda misslyckanden och på omgivningens negativa reaktioner gentemot det överaktiva, impulsiva barnet. Den primära kognitiva störningen kan också direkt försvåra det sociala samspelet, särskilt om handikappen inkluderar autistiska drag.

Redan i förskoleåldern blir många aggressivt utagerande. De tappar ofta humöret, blir gräl-sjuka, trotsiga, skyller på andra och kan te sig hämndlystna, elaka (ODD, Oppositional Defiant Disorder enligt DSM IV). Under de följande skolåren, upp mot tonåren utvecklar många antisocialt beteende; skolkar, rymmer hemifrån, snattar/stjäl, hamnar i bråk, destruerar och misshandlar. Beteendet benämnes uppförandestörning (CD, Conduct Disorder enligt DSM IV). När den kvarstår förbi 18 års ålder klassificeras den som antisocial personlighets-störning (ASPD, Antisocial Personality Disorder enligt DSM IV).


Förekomst och förlopp
Enligt svenska undersökningar har drygt 5% av alla barn DAMP vid skolstarten. Cirka 1,5% har svår DAMP. Pojkar drabbas ungefär tre gånger så ofta som flickor - möjligen reflekterar dessa skattningar en underdiagnostik bland flickor (6). Den överlappande störningen ADHD är lika vanligt förekommande - cirka 5% bland skolbarn (9, 10, 11).

Många prospektiva studier visar samstämmigt att DAMP/ADHD-symtomen försvinner eller reduceras till att inte utgöra något nämnvärt handikapp i cirka hälften av fallen, fram till 20 års åldern (12, 13, 14, 15, 16). Den andra hälften har kvarstående symtom, men på ytterligare längre sikt sker sannolikt en fortsatt utläkning (17).

Cirka 65% av barnen med DAMP/ADHD utvecklar ODD, enligt en undersökning i USA (18), och drygt hälften av dessa uppfyller senare kriterierna för CD (19). I en annan undersökning rapporterades CD förekomma hos 60% av barn med ADHD (20). Omvänt har majoriteten av barn och ungdomar med CD även DAMP/ADHD (21). Beteendestörningarna, som nästan enbart återfinnes hos pojkar, kvarstår oftast förbi tonårsperioden. Flera prospektiva studier visar mycket samstämmigt, att 20-25% av barnen med DAMP/ADHD har ASPD i 20-års åldern (12, 13, 14, 22). Risken för DAMP/ADHD-barnen att hamna i en negativ utveckling från ODD över CD till ASPD och kriminalitet är bl a relaterad till familjerelationer, socio-ekonomiskt status, förekomst av psykiska störningar och missbruk hos föräldrarna, studie-misslyckanden och om DAMP/ADHD-symtomen kvarstår upp i tonåren och därefter (12, 14, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29).


Missbruk
Missbruk och beroende av psykoaktiva substanser, här sammanfattade under beteckningarna alkoholproblem och övriga drogproblem, är vanligt förekommande i anslutning till DAMP/ADHD. Sambanden har dokumenterats både i studier av populationer, definierade utifrån ett manifest drogproblem och i populationer med diagnostiserad DAMP/ADHD.


I en undersökning av danska män som adopterats fann man att, bland dem med alkohol-problem i vuxen ålder, hade 50% manifesterat ADHD-symtom under barndomen, att jämföra med 15% hos de adopterade utan alkoholproblem (30). Andra studier, sammanfattade i en översiktsartikel (31), talar för att ca 20% av patienterna med alkoholproblem har eller har haft ADHD och att samsjukligheten medför täta återfall. Bland individer med andra drogproblem (opiater, kokain, blandmissbruk) har DAMP/ADHD i vuxen ålder och/eller under barndomen identifierats hos 14-35% av fallen (32, 33, 34, 35). I studier av vuxna med diagnostiserad ADHD har noterats mycket hög livstidsprevalens för drogproblem; alkoholism: 34-36%, cannabis: 11%, centralstimulerande medel: 11% ( 32, 36).

En uppföljning vid 16 års ålder av 56 barn från Göteborg med tidigare diagnostiserad DAMP, påvisade missbruk hos 13% av tonåringarna (främst marijuana, amfetamin och heroin), jämfört med 2% hos en kontrollgrupp (15).

En uppföljning vid 16-23 års ålder av 101 ynglingar från Long Island, New York, med ADHD diagnostiserad under barndomen, noterade drogproblem hos 19%, jämfört med 7% i en kontrollgrupp. Nästan alla drogmissbrukare i ADHD-gruppen hade tillika CD eller ASPD och det antisociala beteendemönstret hade i de flesta fall föregått missbruket. Kvarstående ADHD-symtom vid uppföljningen var förenat med hög frekvens av såväl CD/ASPD som missbruk (12).Vid en andra uppföljning (medelålder 24 år) noterades drogmissbruk hos 12% jämfört med 4% hos kontrollgruppen. Det bör påpekas att barn med ODD eller uttalad aggressivitet exkluderades från deltagande vid studiens början. Om så inte skett, hade sannolikt ännu fler missbrukare registrerats vid en uppföljning (39). Samma forsknings-centrum har rapporterat ytterligare en prospektiv studie från en annan kohort bestående av 91 män (medelålder 26 år vid uppföljningen), 13-19 år efter ADHD-diagnos i barndomen. Drog-problem noterades hos 16% jämfört med 4% hos en kontrollgrupp. Även i denna studie samvarierade drogproblemen med CD/ASPD och kvarstående ADHD-symtom (14).

I en studie från Montreal (24) inkluderades 7 flickor och 59 pojkar med ADHD. Vid uppföljning efter 15 år var deras medelålder 26 år. Alkohol- och drogproblem var särskilt vanligt hos de 20 individer (30% - alla pojkar) som vid uppföljningen efter 15 år företedde antisociala beteendestörningar. Hälften av dem hade då alkoholproblem och 15% hade drog-problem. Vid tidigare uppföljningar (efter 5 år och 10 år) hade 60% haft drogproblem och 80% haft alkoholproblem.

Slutligen bör dock noteras att resultaten från prospektiva studier inte är helt samstämmiga. I tre uppföljande studier av barn med ADHD fann man ingen förhöjd förekomst av missbruk (13, 37, 38).

Bohman, Cloninger och medarbetare har, på grundval av svenska adoptionsstudier, urskiljt två undergrupper av alkoholberoende. Deras beteckning typ II beskriver en undergrupp av alkoholberoende, karakteriserad av uttalad ärftlighet, tidig debut, låg impulskontroll och benägenhet för blandmissbruk och asocialitet (40, 41). Sannolikt återfinns missbrukare med DAMP/ADHD främst i denna undergrupp (42).

Sammanfattningsvis
är det väl dokumenterat att DAMP/ADHD, i kombination med CD/ASPD, medför hög risk för alkohol- och drogproblem särskilt vad gäller pojkar och unga män. Även i frånvaro av antisocialt beteende tycks risken vara förhöjd (43, 44). Cirka var femte patient med alkoholproblem och var tredje patient med andra drogproblem har eller har haft DAMP/ADHD. Missbruket kan ha karaktär av självmedicinering, där motivet är att dämpa oro och rastlöshet, snarare än att uppleva ruseffekter. Centralstimulerande medel har ju terapeutisk effekt i avsevärt lägre doser än de gängse missbruksdoserna. Cannabis och alkohol nyttjas ibland också i symtomdämpande syfte.

Behandling
Den väl kartlagda utvecklingen hos DAMP/ADHD-barn (pojkar), från skolsvårigheter och ODD till CD/ASPD och missbruk, ger goda förutsättningar att identifiera riskgrupper och sannolikt också goda möjligheter att förebygga utvecklingen mot både ASPD och missbruk.

Stöd och behandling
Vid DAMP är bristfälligt utvecklat i Sverige, liksom i många andra länder (45). Diagnostiken under barndomen av DAMP/ADHD, dyslexi och andra sam-varierande neuropsykiatriska störningar har förbättrats under de allra senaste åren, men efter diagnosen erbjuds sällan stöd och behandling med kontinuitet. Inom vuxenpsykiatrin har medvetenheten om de neuropsykiatriska störningarna varit dålig, men en förändring till det bättre tycks vara på väg.

Inom missbruksvården har de neuropsykiatriska störningarna uppmärksammats ännu mindre. I Socialstyrelsens kunskapssammanställning om psykiskt störda missbrukare omnämns de inte alls (46). Under ytterligare många år kommer vuxenpsykiatrin och missbruksvården att möta vuxna med odiagnostiserade störningar. Det är därför angeläget att bygga upp regionala kompetenscentra för diagnostik och behandling av vuxna med neuropsykiatriska störningar. Generellt inom vuxenpsykiatrin och missbruks-vården måste förtrogenheten öka.

Diagnosen har för de flesta viss terapeutisk effekt. Det är värdefullt att få förklaring och förståelse för svårigheterna. Rätt förmedlad kan den öka individens autonomi. Felaktigt förmedlad kan den, som vid annan psykiatrisk diagnostik, passivisera. Diagnosen förklarar tillkortakommanden, men ursäktar inte asocialt beteende. För de många vuxna, som på grund av sin neuropsykiatriska störning hamnar utanför arbetsmarknaden (45), kan den också underlätta att få samhällets stöd i olika former.

I det mångfacetterade stödet under barndomen ingår handledning till föräldrar. Både barn och vuxna är betjänta av olika åtgärder för att komma runt inlärningssvårigheter och av terapiinsatser, bl a fokuserande på individens själv-känsla, och förmågan att strukturera tillvaron.(4, 5, 47). Medicinering är indicerad vid svår DAMP/ADHD. Centralstimulerande medel (CS) (främst d-amfetamin och metylfenidat) har påtaglig effekt hos ca 70%, vad gäller såväl uppmärksamhet/koncentration, överaktivitet som impulsivitet. Vissa antidepressiva läkemedel och buspiron har rapporterats vara partiellt effektiva (4, 5, 47, 48, 49, 50, 51).

Även om det ännu inte föreligger några studier som dokumenterat det sannolika värdet på lång sikt av uthålligt stöd och effektiv behandling, så finns det åtminstone fragmentariskt stöd för nyttan av sådana insatser. Utbildnings- och handledningsprogram, riktade till föräldrarna, har i kontrollerade undersökningar visats gynnsamt påverka utagerande, beteendestörda barns sociala anpassningen upp i vuxen ålder (52, 53). Behandling med CS har i ett stort antal studier visats gynnsamt påverka beteende och social anpassning hos barn och ungdomar med ODD/CD i kombination med DAMP/ADHD (49). Liknade resultat av medicinering har rapporterats i fallbeskrivningar av gravt asociala män med ADHD - interner vid ett fängelse i Norge (54).

Diagnos och behandling
Av DAMP/ADHD låter sig inte genomföras i direkt anslutning till aktivt missbruk. Det förutsätter en någorlunda lång avgiftningsperiod, motivation till fortsatt drogfrihet och till att samarbeta i en relativt omfattande utredning. Fortsatt avhållsamhet från missbruk är det primära behandlingsmålet, liksom vid annan samsjuklighet i missbruk och psykisk störning. I missbruksvården för dessa patienter bör om möjligt parallella stödåtgärder, relaterade till den neuropsykiatriska störningen, finnas med.

Det torde finnas underlag för behandlingshem med inriktning på DAMP/ADHD med och utan missbruk. Behandling med CS är otänkbart vid okontrollerat missbruk. Läkemedelsverket beviljar numera restriktivt licens för CS-behandling av vuxna med DAMP/ADHD och anger därvid självfallet risk för missbruk som en kontraindikation. Här ryms dock en gränsdragningsproblematik, då ju majoriteten av de mest störda - de som mest behöver aktiv behandling - har missbruks-erfarenheter. I fallrapporter har beskrivits framgångsrik behandling med CS av motiverade patienter med ADHD och missbruksproblem (55).


Referenser
1. Still G F. Some abnormal psychical conditions in children. Lancet 1902; 1: 1008 - 10012, 1077 - 1082, 1163 - 1168.

2. Gustafsson P. Från MBD till ADHD - och sedan? Läkartidningen 1993; 90: 2979 - 2982.

3. American Psychiatric Association. Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders. APA, Washingto, D.C. 1994.

4. Gillberg C. Nordisk enighet om MBD-bedömning. Termen otidsenlig och olämplig. Kon-sensusdokument Barn och ungdomar med DAMP/MBD. Läkartidningen 1991; 88: 713 - 717.

5. Duvner T. Barnneuropsykiatri, MBD/DAMP, autistiska störningar, dyslexi. Almqvist & Wiksell Medicin Liber Utbildning, Falköping 1994.

6. Gillberg C. Ett barn i varje klass - om DAMP/MBD och ADHD, Cura, Stockholm, 1996.

7. Föhrer U, Johnsen U-B. Dyslexidiagnos ställs ofta oacceptabelt sent. Läkartidningen 1997; 94: 1024 -1026.

8. Jensen P S, Shervette R E, Xenakis S N, Richters J. Anxiety and depressive disorders in attention-deficit disorder with hyperactivity: new findings. Am J Psychiatr, 1993; 150: 1203-1209.

9. Bird H R, Canino G, Rubio - Stipec M et al. Estimates of the prevalence of childhood maladjustment in a community survey in Puerto Rico. Arch Gen Psychiatry 1988; 45: 1120 - 1126.

10. Anderson J C, Williams S, McGee R, Silva P A. DSM-III disorders in preadolescent children: prevalence in a large sample from the general population. Arch Gen Psychiatry 1987; 44: 69 - 76.

11. Barkley R A. Attention deficit hyperactivity disorder: A handbook for diagnosis and treatment. Guildford Press, New York, 1990.

12. Gittelman R, Mannuzza S, Shenker R, Bonagura N. Hyperactive Boys Almost Grown Up - 1. Psychiatric Status. Arch Gen Psychiatry 1985; 42: 937 - 947.

13. Weiss G, Hechtman L, Milroy T, Perlman T. Psychiatric Status of Hyperactives as Adults: A Controlled Prospective 15 - Year Follow - up of 63 Hyperactive Children. J Am Acad Child Psychiatry. 1985; 24: 211 - 220.

14. Mannuza S, Klein R G, Bessler A, Malloy P, LaPadula M. Adult Outcome of Hyperactive boys. Arch Gen Psychiatry. 1993; 50: 565 - 576.

15. Hellgren L, Gillberg C, Bågenholm A, Gillberg C. Children with Deficits in Attention, Motor Control and Perception (DAMP) Almost Grown Up: Psychiatric and Personality Disorders at Age 16 Years. J Child Psychol. Pychiat. 1994; 35: 1255 - 1271.

16. Gillberg C. Outcome of childhood onset attention disorders. I: Unge & voksne med MBD/DAMP, Rapport fra Nordiske Symposium om MBD/DAMP, okt 1996, i Århus, Danmark, ISBN: 87-90364-02-3.

17. Hill J C, Schoener E P. Age - Dependent Decline of Attention Deficit Hyperactivity Disorder. Am J Psychiatry 1996; 153: 1143 - 1146.

18. Barkley R A, DuPaul G J, McMurray M B. Comprehensive evaluation of attention deficit disorder with or without hyperactivity as defined by research criteria. J Consult Clin Psychol. 1990; 58: 775 - 789.

19. Lahey B B, Loeber R, Quay H C et al. Oppositional defiant and conduct disorders: Issues to be resolved for DSM-IV. J Am Acad Child Adolecent Psyhiatry 1992; 31: 539 - 546.

20. Biederman J, Munir K, Knee D. Conduct and oppositional disorder in clinically referred children with attention deficit disorder: A controlled family study. J Am Acad Child Adolecent Psyhiatry. 1987; 26: 724 - 727.

21. Abikoff H, Klein R, Klass E, Ganeles D. Methylphenidate in treatment of conduct disordered children. I: H. Abikoff (Chair): Diagnosis and treatment issues in children with disruptive behavior disorders. Symposium conducted at the annual meeting of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, Washington DC. 1987.

22. Klein R G, Mannuzza S. Long-term outcome of hyperactive children: A review. J Am Acad Child Adolecent Psychiatry. 1991; 30: 383 - 387.

23. Abikoff H, Klein R. Attention-Deficit Hyperactivity and Conduct Disorder: Comorbidity and Implications for Treatment. J Consult Clin Psychol. 1992; 60: 881 - 892.

24. Herrero M H, Hechtman L, Weiss G. Antisocial Disorders in Hyperactive Subjects from Childhood to Adulthood: Predictive Factors and Characterization of Subgroups. Amer J Orthopsychiat 1994; 64: 510 - 521.

25. Biederman J, Milberger S, Faraone S V et al. Family-environment risk factors for attention-deficit hyperactivity disorder. A test of rutter´s indicators of adversity Arch Gen Psychiat. 1995; 52: 464 - 470.

26. McArdle P, O´Brien G, Kolvin I. Hyperactivity: prevalence and relationship with conduct disorder. J Child Psychol and Psychiat 1995; 36: 279 - 303.

27. Hinshaw S P. Academic Underachievement, Attention Deficits and Aggression: Comorbidity and Implications for Intervention. J Consult Clin Psychol. 1992; 60: 893 - 903.

28. Raine A, Brennan P, Mednick B et al. High Rates of Violence, Crime, Academic Problems and Behavioral Problems in Males With Both Early Neuromotor Deficits and Unstable Family Enviroments. Arch Gen Psychiatry. 1996; 53: 544 - 549.

29. Cadoret R J, Stewart M A. An adoption study of attention deficit/hyperactivity/aggression and their relationship to adult antisocial personality. Compr Psychiatry 1991; 32: 73 - 82.

30. Goodwin D W, Schlusinger F, Hermansen L et al. Alcoholism and the hyperactive child syndrome. J Nerv Ment Dis 1975; 160: 349 - 353.

31. Schubiner H, Tzelepis A, Isaacson J H et al. The Dual Diagnosis of Attention-Deficit / Hyperactivity Disorder and Substance Abuse: Case Reports and Literature Review. J Clin Psychiatry 1995; 56: 146 - 150.

32. Tzelepis A, Schubner H, Warbasse L H. Differential Diagnosis and Psychiatric Comorbidity. Patterns in Adult Attention Deficit Disorder. I: A Comprehensive Guide to Attention Deficit Disorder in Adults - Research, Diagnosis and Treatment. Ed.: K G Nadeau. Brunner/Mazel Publsher New York, 1995.

33. Eyre S L, Rounsaville B J,Kleber H D. History of childhood hyperactivity in a clinic population of opiate addicts. J Nerv Ment Dis. 1982; 170: 522 - 528.

34. Rounsaville B J, Anton S F, Caroll K et al. Psychiatric diagnoses of treatment-seeking cocaine abusers. Arch Gen Psych 1991; 48: 43 - 51.

35. Wood D. Wender P H,Reimherr F W. The prevalence of attention deficit disorder, residual type, or minimal brain dysfunction in a population of male alcoholic patients. Am J Psychiat 1983; 140: 95 - 98.

36. Shekim A E, Asarnow R F, Hess e et al. A clinical and demographic profile of a sample of adults with attention deficit hyperactivity disorder, residual state. Comprehensive Psychiatry 1990; 31: 416 - 425.

37. Kramer T, Loney J. Childhood hyperactivity and substance abuse: A review of the literature. I : Gadow K, Bialer I (eds): Advances in Learning and Behavioral Disabilities. Greenwich, Conn, JAI Press, 1981, pp 221 - 259.

38. Henker B, Whalen C K, Bugental D B et al. Licit and illicit drug use pattern in stimulant treated children and their peers. I : Gadow K, Loney J (eds): Psychosocial Aspects of Drug Treatment for Hyperactivity. Boulder, Colo, Westview Press, 1981, pp 443 - 462.

39. Mannuzza S, Klein R C, Bessler A et al. Adult Psychiatric Status of Hyperactive Boys Grown Up. Am J Psychiatry 1998, 155;: 493 - 498.

40. Cloninger C R. Neurogenetic adaptive mechanisms in alcoholism. Science 1987; 236: 410 - 416.

41. Bohman M, Sigvardsson S, von Knorring A-L. Arv och miljö vid alkoholmissbruk I: Agardh C-D, Alling C, Boström H (eds.). Alkohol som sjukdomsorsak Nordsteds förlag, Stockholm 1988 pp 281 -291.

42. Hesselbrock V M. Stabenau J R, Hesselbrock M N et al. The nature of alcoholism in patients with different family histories of alcoholism. Neuro - Psychopharmacol Biol Psychiatry 1982; 6: 607 - 614.

43. Biederman J, Wilens T, Mick E et al. Psychoactive Substance Use Disorders in Adults With Attention Deficit Hyperactivity Disorder (ADHD): Effects of ADHD and Psychiatric Comorbidity. Am J Psychiatry 1995; 152: 1652 - 1658.

44. Grilo C M, Becker D F, Dwain C F et al. Conduct Disorder, Substance Use Disorders, and Coexisting Conduct and Substance Use Disorders in Adolescent Inpatients. Am J Psychiatry 1996; 153: 914 - 920.

45. Lindqvist L. Barn med MBD/DAMP i barnomsorgen, skolan och vuxenlivet. - 10 undersökningar om barn och vuxna med diagnosen MBD/DAMP. Högskolan i Kalmar 1993, ISBN 91-630-2094.

46. SoS-rapport 1996:14 Psykiskt störda missbrukare.

47. Nadeau K G (ed). A Comprehensive Guide to Attention Deficit Disorder in Adults - Research, Diagnosis, and Treatment. Brunner/Mazel Publishers, New York, 1995.

48. Wilens T E, Biederman J, Spencer T, Prince J. Pharmacotherapy of Adult Attention Deficit/Hyperactivity Disorder: A Review. J Clin Psychopharmacol. 1995; 15: 270 -278.

49. Popper C W. Antidepressants in the Treatment of Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder J Clin Psychiatry 1997; 58 (suppl 14): 14 -29.

50. Spencer T, Biederman J, Wilens T. Pharmacotherapy of Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder: A Life Span Perspective. Psychopharmacology Across the Life Span. Ed.: S L McElroy. Section IV of Review of Psychiatry. American Psychiatric Press Inc. Washington 1997. pp 87 - 127.

51. Gillberg C, Melander H, von Knorring A-L et al. Long-term Stimulant Treatment of Children With Attention-Deficit Hyperactivity Disorder Symptoms. Arch Gen Psychiatry 1997; 54: 857 - 864.

52. Patterson G R, Reid J B, Dishon J T. Antisocial boys. Eugene, OR Castalia 1992.

53. Webster - Stratton C, Hollinsworth T, Kolpakoff M. The long-term effectiveness and clinical significance of three cost-effective training programs for families with conduct-problem children. J Consult Clin Psychol 1989;57 : 550 - 553.

54. Stovner A M, Wyller T B, Skulberg A et al. Behandling av hyperaktivitet og oppmerksamhetssvikt med amfetamin - Erfaringer med fem voksne sikringsdömte. Tidsskr Nor Lægeforen 1996; 116: 2002 - 2005.

55. Schubiner H, Tzelepis A, Isaacson H et al. The Dual Diagnosis of Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder and Substance Abuse: Case Reports and Literature Review. J Clin Psychiatry 1995; 56: 146 -150.

Utvalda referenser
5. Duvner T. Barnneuropsykiatri, MBD/DAMP, autistiska störningar, dyslexi. Almqvist & Wiksell Medicin Liber Utbildning, Falköping 1994.

6. Gillberg C. Ett barn i varje klass - om DAMP/MBD och ADHD, Cura, Stockholm, 1996.

14. Mannuza S, Klein R G, Bessler A, Malloy P, LaPadula M. Adult Outcome of Hyperactive boys. Arch Gen Psychiatry. 1993; 50: 565 - 576.

20. Biederman J, Munir K, Knee D. Conduct and oppositional disorder in clinically referred children with attention deficit disorder: A controlled family study. J Am Acad Child Adolecent Psyhiatry. 1987; 26: 724 - 727.

24. Herrero M H, Hechtman L, Weiss G. Antisocial Disorders in Hyperactive Subjects from Childhood to Adulthood: Predictive Factors and Characterization of Subgroups. Amer J Orthopsychiat 1994; 64: 510 - 521.

30. Goodwin D W, Schlusinger F, Hermansen L, Guze S B, Winokur G. Alcoholism and the hyperactive child syndrome. J Nerv Ment Dis 1975; 160: 349 - 353.

31. Schubiner H, Tzelepis A, Isaacson J H, Warbasse L H. The Dual Diagnosis of Attention-Deficit / Hyperactivity Disorder and Substance Abuse: Case Reports and Literature Review. J Clin Psychiatry 1995; 56: 146 - 150.

45. Lindqvist L. Barn med MBD/DAMP i barnomsorgen, skolan och vuxenlivet. - 10 undersökningar om barn och vuxna med diagnosen MBD/DAMP. Högskolan i Kalmar 1993, ISBN 91-630-2094.

53. Stovner A M, Wyller T B, Skulberg A, Os L, Korsmo G. Behandling av hyperaktivitet og oppmerksamhetssvikt med amfetamin - Erfaringer med fem voksne sikringsdömte. Tidsskr Nor Lægeforen 1996; 116: 2002 - 2005.


Summary

DAMP/ADHD and drug abuse

The prevalence in early school age of Attention Deficit Hyperactivity Disorder (ADHD) and of the overlapping Deficit in Attention, Motor Control and Perception (DAMP) is approximately 5% ( 1,5% are severely disordered ).

Boys are more often affected than girls. The DAMP/ADHD-symptoms remain disabling in half of the cases at the age of 20 years. Social maladjustment is common. Half of the young boys develop Oppositional Defiant Disorder, very often continuing into Conduct Disorder (CD) and Antisocial Personality Disorder (ASPD). Low socioeconomic status, mentally disordered parents and persisting symptoms of DAMP/ADHD predict development of CD/ASPD.

Prospective studies of children with DAMP/ADHD as well as studies of populations of drug abusers reveal a high comorbidity with alcohol- and substance abuse/dependence, especially among those with CD/ASPD. Approximately one in five alcoholics has or has had DAMP/ADHD. The comorbidity is probably especially pronounced among type II alcoholics. Approximately every third substanceabuser has or has had DAMP/ADHD.

The need for more perservering support and treatment efforts for the well defined group of boys at high risk, is underlined. Better awareness, active diagnosis and treatment of adults with persisting DAMP/ADHD is also warranted.

Correspondence: Dr Kjell Modigh Dept of Psychiatry, Kungälvs sjukhus, S-442 83 Kungälv.


Förkortningar:
ADHD Attention Deficit Hyperactivity Disorder - sv: hyperaktivitetssyndrom med upp-märksamhetsstörning

ASPD Antisocial Personality Disorder - sv antisocial personlighets-störning.

CD Conduct Disorder - sv uppförandestörning

DAMP - Deficits in Attention, Motor Control and Perception - sv: dysfunktion i fråga om avledbarhet, motorik och perception

ODD Oppositional Defiant Disorder - sv trotyssyndrom