Det krävs en helhetssyn på ungdomsbrottsligheten

G P-debatt 11 december 2001-12-20Ett samhälle som fortsätter att förhålla sig passivt till att människor med vissa psykiska störningar och funktionshinder nästan ofrånkomligt hamnar i kriminalitet har ett ansvar mot både brottsoffer och gärningsmän, skriver Kjell Modigh, Helen Uliczka och Ingmar Vänerlöv.

Våldsbrottsligheten bland unga människor hör till samhällets sorgligaste tillkortakommanden. Särskilt sorgligt är det att vi förhåller oss så passiva till dem som redan i mycket unga åldrar kan förutses hamna i sociala katastrofer - intensivt missbruk och kriminalitet - och som ofta går en mycket för tidig död till mötes.

I Göteborg satsas relativt stora resurser i projektet "Tryggare och Mänskligare Göteborg". Projektet förefaller oss vara på väg in i samma olyckliga ideologiska låsning som, enligt vår uppfattning, länge präglat de rättsvårdande myndigheterna. Man förtiger det faktum att behandlingsbara psykiska funktionshinder utgör den viktigaste orsaken till missbruk och intensiv våldsbrottslighet i unga år.

Projektet manifesterade sig nyligen i en konferens "Att förebygga brott och rädsla" som sades vara tvärvetenskaplig, men som inte alls berörde de individrelaterade sårbarheterna. Representanter för projektet har gjort tydligt att man faktiskt inte vill befatta sig med dem.

Forskning visar samstämmigt vilka unga det främst gäller. Det är de agerande, impulsiva, aggressiva, pojkar oftare än flickor. Många har vuxit upp i trasiga familjeförhållanden med föräldrar som själva brottas med samma psykiska sårbarheter. Cirka vart annat av dessa barn har därtill DAMP/ADHD, som accentuerar deras impulsivitet och som, via skolmisslyckande, förstärker deras utanförskap.

Utförsbacken börjar i mycket unga åldrar. I tonåren och upp i vuxenålder utgör de den allra mest brottsintensiva och missbruksbenägna gruppen i vårt samhälle, liksom i alla andra samhällen. Så har det alltid varit i modern tid. Därför är det viktigare att uppmärksamma de bakomliggande orsakerna, som är i stort sett de samma över tiden, än att grubbla över brottsstatistiken, som följdriktigt på grund av de bakomliggande orsakerna, visar på en uppgång.

Man vet förhållandevis mycket om samspelet mellan de individuella psykiska särdragen, uppväxtmiljön och samhällsstrukturen som oftast ligger bakom den intensivt antisociala utvecklingen. För att förstå, förebygga och behandla är det nödvändigt att beakta såväl de biologiska, de utvecklingspsykologiska som de sociala aspekterna. Det krävs helhetssyn och tvärvetenskaplighet i ordens rätta meningar. Men problemområdet har tyvärr blivit ideologiskt blockerat, varför en sådan helhetssyn inte ligger i tiden.

Psykosocialt stöd och psykiatrisk behandling kan, när de samordnas, förhindra att funktionshindren leder till utanförskap och antisocial utveckling. Dessa möjligheter har inte någonstans tagits till vara fullt ut, men bland annat i USA och Norge, har man kommit en bra bit på väg. I Sverige, däremot, finns en obenägenhet att ens diskutera sambanden. Därför sker gång på gång nya mänskliga haverier, som kunde ha förebyggts.

Justitieministern har uttalat sin starka tilltro till ett nationellt brottsförebyggande program, som baseras på lokala brottsförebyggande råd där polis, lokala politiker, skola, socialtjänst, föreningsliv med flera har en gemensam strategi mot brottsligheten - verkliga proffs på brottsförebyggande, enligt Thomas Bodström. Proffs på människans psykiska funktioner har däremot inte varit speciellt efterfrågade.

Ett samhälle som fortsätter att förhålla sig passivt till att människor med vissa psykiska störningar och funktionshinder nästan ofrånkomligt hamnar i kriminalitet - långt efter det att sambanden blivit uppenbara - det samhället har ett ansvar mot både brottsoffer och gärningsmän. Samhällets oförståelse för psykiskt funktionshindrade och anknytningen till ungdomsbrottsligheten måste vändas till ett större engagemang för dem som inte passar in. Då blir Göteborg tryggare och mänskligare.

Ingmar Vänerlöv
ledamot av justitieutskottet (kd)
ledamot av psykansvarskommittén

Helen Uliczka
ledamot av psykansvarskommittén (mp)

Kjell Modigh
Psykiater
styrelseledamot i Riksförbundet Attention