Lagöverträdande ungdomar

Mer gränssättande och mindre "förståelse" är det förhållningssätt gentemot lagöverträdande ungdomar som Socialdepartementets expert, Widar Andersson,. förordar (G-P 13/6). Det är statens ansvar att snabbt ingripa i varje ung människas liv när hon eller han ertappats för ett brott och att snabbt vidta tvingande och kraftfulla kvalitetsinsatser.
Men något ansvar för att förebygga brott - det har inte staten. Kriminalitet är en beklaglig men "naturlig" del av samhället. Det finns inte något enda samhälle som är så konstruerat att människor inte begår brott. De få fasansfulla försök att bygga sådana samhällen som har genomförts har alla dominerats av mentalsjukhus, steriliseringar och massutrotningsfabriker.

Widar Anderssons nollvision gäller de unga lagöverträdare som nu inte ertappas och nås av tvingande åtgärder. Alternativet när de ej ertappas är, anser han, tilltagande yrkeskriminalitet som kommer att ske till ackompanjemang av ändlösa debatter om samhällets fel och mot fonden av att allt fler ungdomar diagnostiseras som sjuka och avvikande.

Någon nollvision för ungdomsbrottsligheten vill Widar Andersson inte medverka till. Tvärt om avråder han från brottsförebyggande, särskilt om det fokuserar på individuella sårbarheter, som visats vara förknippade med en hög risk för att bli lagöverträdare.

Sådana brottsförebyggande ambitioner anser han obönhörligen leda tillbaka till ett samhälle där människor sorteras bort eller rentav förintas! Passiviteten i väntan på den brottsliga handlingen är moraliskt oantastlig, ty lagöverträdarens personliga ansvar är odelbart. Samhället går alltid fritt.

Riktigt så kallsinnigt är nu inte vårt samhälle. Likt de flesta andra samhällen ställer vi inte dem till svars, som begår brott under inflytande av allvarliga psykiska störningar. Då man feltolkat verkligheten och haft uppenbara svårigheter att styra över sitt handlande, döms man vanligen till rättspsykiatrisk vård.

Det lagstadgade fängelseförbudet, som gäller i dessa situationer, bottnar i den allmänna uppfattningen att så psykiskt sjuka individer inte rår för sina handlingar. Samhället varken kan eller vill dra sig undan ansvaret för sådan brottslighet som i någon utsträckning kan relateras till att det brustit i stöd och behandling.

De allra flesta ungdomsbrottslingarna är inte så allvarligt psykiskt störda, men många av dem har psykiska svårigheter som påtagligt ökar risken för att hamna i missbruk och kriminalitet. Det handlar om psykiska störningar och funktionshinder som inte är så tydligt avvikande och avgränsbara.

Störningar och funktionshinder som bäst förstås med ett biosocialt synsätt - integrerande biologiska (oftast ärftlighet), utvecklingspsykologiska (uppväxtmiljö) och sociala (samhället) faktorer. Inom barn- och vuxenpsykiatrin har man samlat omfattande kunskap om dessa sårbarheter och komplexa samspel.

Kunskaperna har man systematiserat med hjälp av diagnoser, som är beskrivande utan att vara sjukdomsförklarande. De viktigaste diagnosgrupperna med anknytning till ungdomsbrottslighet är de neuropsykiatriska störningarna, innefattande bl a DAMP/ADHD, personlighetsstörningar och missbruks-diagnoser oftast i kombinationer.

Cirka hälften av barnen med koncentrationssvårigheter, överaktivitet och impulsivitet (DAMP/ADHD) visar tidigt sociala anpassningssvårigheter (trotssyndrom och uppförand-störning). Talrika studier från olika delar av världen, inklusive Göteborg, där man följt dessa barn upp mot vuxen ålder, visar samstämmigt vilken betydande överrisk för en antisocial utveckling som dessa barn löper.

Undersökningar, som utgått från vuxenperspektivet, ger samma bild. Cirka var femte alkoholist och var tredje blandmissbrukare har denna bakgrund, liksom cirka hälften av kriminalvårdens klienter. Deras psykiska störningar utgör inget hinder för fängelsestraff, men i brottsbalken (29 kap. 3§) anges det att rätten, vid bedömning av straffvärdet, skall beakta om den tilltalade till följd av psykisk störning eller sinnesrörelse haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande.

DAMP/ADHD medför definitionsmässigt nedsatt impulskontroll - särskilt uttalad vid stark sinnesrörelse. Detta beaktats förmodligen sällan, eftersom störningarna oftast inte har diagnostiserats.


Risken för barnen med DAMP/ADHD att hamna i svåra sociala problem, beror främst på ADHD-symtomens fortsatta intensitet upp i vuxen ålder, otrygg uppväxt, ofta betingad av att en förälder brottas med samma svårigheter, utanförskap i skolan och bland jämnåriga och på ärftliga faktorer. Ärftligheten, som medför risk för antisocial utveckling, är kopplad till signalämnet serotonin och disponerar kanske främst för aggressivitet och konfliktbenägenhet.

Ungefär vart annat barn med DAMP/ADHD växer ur sina svårigheter under uppväxtåren. Man kan därför förmoda att ca 2% av unga vuxna i åldersgruppen 18 - 35 år har kvarstående svårigheter relaterade till ADHD. Det innebär ca 40 000 individer i Sverige. Hälften av dem - ca 20 000 individer - har troligen uttalade sociala anpassningssvårigheter. Och de har nästan ingen stans att vända sig till för att få hjälp, som innefattar behandling, eller ens igenkännade av sina psykiska funktionshinder.

Dessa mänskliga och samhälleliga katastrofer kan förebyggas genom ett allsidigt, tvärveten-skapligt, mångfacetterat och uthålligt stöd. Hörnstenarna är härvid att stödja, i stället för att skuldbelägga, föräldrar och barn, att också omgivningen bemöter med förståelse och uppmuntrar mer än fördömer. Det behövs både gränser och förståelse, men det är främst förståelse som är bristvaran. Skolsituationen måste anpassas efter individens förutsättningar och aktiv behandling av ADHD-symtomen (inkluderande medicin) bör erbjuds när så är möjligt.

Det krävs en sammanhängande vårdkjedja, från barndomen upp i vuxen ålder, som garanterar kontinuitet i stöd och behandling. Det görs här och var engagerade och mycket värdefulla insatser för barn och ungdomar med DAMP/ADHD, men ännu är det långt kvar till ett lättillgängligt, sammanhängande stöd som svarar mot de drabbades mångfacetterade behov.

Som vuxen har man ännu mycket små möjligheter att få igenkännande och hjälp för sina ADHD-symtom. Stöd och behandling som missar den viktigaste grunden blir sällan till nytta. Vuxna med DAMP/ADHD blir hopplösa, "terapiresistenta" fall inom vuxenpsykiatrin och missbruksvården.

Kriminalvården misslyckas för det mesta med att förhindra deras återfall i brottslighet. Som tysta, arbetslösa, fattiga förlorare i samhället uppmärksammas de och diskuteras från alla utgångspunkter utom den viktigaste - det neuropsykiatriska funktionshindret.

Många vittnar samstämmigt om hur välfärdsklyftorna fördjupas. Det är självklart att människor med dolda psykiska funktionshinder får svårt att hävda sig i ett samhälle som allt mer konsekvent bygger på vars och ens egna ansvar för sin kompetensutveckling och sin förmåga att hävda sig på de icke funktionshindrades villkor.

Men inget av de berörda departementen och inget av de politiska partierna - från vänster till höger - bryr sig nämnvärt om att uppmärksamma hur de dolda psykiska funktionshindren marginaliserar människor. BRÅ och folkhälsoinstitutionerna tycks också ointresserade. Ingen av dessa grupperingar hakar på den information som ändå numera tränger ut i massmedia (bl.a. på denna sida 10 maj 1997).

Widar Anderssons artikel belyser den kanske viktigaste grunden till samhällets obenägenhet att reagera inför detta problemområde. Hans uppfattning om ungdomskriminalitetens grund står inte i någon motsatsställning till vad som här framförts. Den utvecklas, skriver han, som en mix av ofta svårfångade individuella och samhälleliga negativa samband.

Men om grunddragen i dessa komplexa samspel nu tydliggjorts och visats vara möjliga att motverka, vad gäller en inte så liten grupp av unga lagöverträdare, så skall man ändå avstå. Annars hamnar man bland "mentalsjukhus, steriliseringar och massutrotningsfabriker". Den negativa attityden gentemot psykiatrins kunskapsområde tycks fortfarande vara djupt rotad inom viktiga delar av vårt samhälle. Att vår tids psykiatri inte är ett uns mindre emot mentalsjukhus, steriliseringar och massutrotningsfabriker än Widar Andersson, lönar sig knappast att påpeka.

För mig är det ignoransen gentemot människor med psykiska funktionshinder som utgör vår tids socialdarwinism - inte engagemanget. Vårt samhälle sorterar tämligen konsekvent ut människor med dolda psykiska funktionshinder, inte bara till utanförskap.

Uppföljningar, bl a från barnpsykiatrin i Oslo, visar också att barnen med den högriskprofil, som diskuterats här, har en kraftigt förhöjd risk att dö i unga år. Frågan om samhället skall anses som delansvarigt eller inte när dessa människor begår brott, hänger intimt ihop med vår människosyn och var vi sätter gränsen för vår solidaritet.

När det blir allmänt känt och accepterat att utvecklingen mot antisocialt beteende i många fall gynnas av krafter som individen inte råder över, så växer förståelsen och engagemanget. Hur kunde ni lämna dem så till sitt öde fast ni visste….? kommer nog nästa generation att indignerat fråga sig då.

Det kanske ändå ljusnar. Ute i verkligheten bland handläggare och behandlare möter man allt oftare igenkännande och positivt engagemang. Jag har bl a mött det på försäkringskassan, inom socialtjänsten, på LVM-hem och i kriminalvården.

Också inom vuxenpsykiatrin finns ett spirande intresse. Men dessa människors problem berör så många aspekter av samhällslivet att beslutsfattare / politiker måste bli tydliga med hur deras behov skall prioriteras.

Kjell Modigh
Psykiater, tidigare chefsöverläkare på
psykiatriska kliniken, Kungälvs sjukhus
Styrelseledamot i Riksförbundet Attention