Ungdomsbrottslighet

Hur länge skall det behöva dröja innan kunskapen om ungdomsbrottslighetens viktigaste orsaker når fram till dem som har inflytandet över brottsförebyggandet och kriminalvården?

Några enstaka procent av barnen som växer upp i vårt samhälle visar tidigt anpassningssvårigheter. De är utagerande, impulsiva, aggressiva. All forskning visar att just dessa barn, med hög sannolikhet, riskerar att hamna i sociala katastrofer - skolsvårigheter, missbruk, kriminalitet och till slut social utslagning eller för tidig död. De allra flesta av dem har psykiska störningar i sådan utsträckning att de uppfyller kriterierna för psykiatriska diagnoser - störningar som tveklöst spelat roll för den antisociala utvecklingen. Ja faktiskt har de oftast en avgörande betydelse.

Vanligast är personlighetsstörningar som innefattar låg impulskontroll, starkt aktivitetsbehov och konfliktbenägenhet, ofta i kombination med de psykiska funktionshindren DAMP/ADHD, som har liknande psykiska konsekvenser och som, i sig, tenderar att marginalisera människor i vårt samhälle. Det är f f a när dessa individrelaterade sårbarheter sammanfaller med dåliga uppväxtförhållanden (psykiskt störda föräldrar eller invandrares utanförskap) som man fastnar tidigt i missbruk och kriminalitet.

Majoriteten av dem som befolkar våra fängelser har den här bakgrunden. Därom vittnar flera samstämmiga studier från Sverige (senast bekräftat genom kriminalvårdens egen rapport "Unga Män i Häkte och Anstalt") och många andra länder.

Forskningen, under de senaste decennierna, har givit oss en förhållandevis tydlig bild av de individuella sårbarheterna. Hur uppväxtmiljön kan motverka eller förstärka risken att de leder in i en tung social problematik. Hur psykosocialt stöd och psykiatrisk behandling, med förståelse för de psykiska funktionshindren, kan förhindra att funktionshindren blir handikappande och hur många därigenom kan räddas ifrån utanförskap och asocialitet.

Dessa möjligheter har inte någonstans tagits till vara fullt ut, men bl a i USA och Norge, uppbackat av ett politiskt engagemang, har man i alla fall kommit en bra bit på väg. I Sverige, däremot, har de ansvariga instanserna (Socialdepartementet, Socialstyrelsen, Justitiedepartementet, Brottsförebyggande rådet, Kriminalvårdstyrelsen, Statens Institutionsstyrelse m fl) förhållit sig svala och det framstår snarast som att man vill tiga ihjäl kunskapsutvecklingen - av, mycket otydligt utsagda, ideologiska skäl.

En BRÅ-forskare avrådde för några år sedan ifrån att alls intressera sig för psykiatriskt definierade riskgrupper och för ett år sedan uttalade regeringens expert i narkotikafrågor Vidar Andersson, hittills oemotsagt, samma ståndpunkt. I övrigt har rått tystnad - trots anhörigas och professionellas talrika försök att få till stånd en dialog.

Och ingen ljusning går att skönja under år 2001, som världshälsoorganisationen, WHO, har utropat till "Mental Health Year" - då psykiskt funktionshindrades situation skall uppmärksammas särskilt. Människorna, som marginaliseras på grund av sina mindre synliga psykiska funktionshinder, blir inte uppmärksammade i år heller. Tvärt om fortsätter samhället att inte låtsas om deras svårigheter. Det nationella brottsförebyggande programmet lämnar dem därhän.

Professor Sten Levanders kritik härvid lag (Läkartidningen 11/2001) besvaras med sedvanlig tystnad. Justitieministern tycks, att döma av ett inlägg i Aftonbladet, vara fast i den etablerade ordningen. Det som verkligen kommer att göra skillnaden är, enligt justitieministern, den explosionsartade utvecklingen av det lokala arbetet. Lokala brottsförebyggande råd där polis, lokala politiker, skola, socialtjänst, föreningsliv mfl har en gemensam strategi mot brottsligheten - verkliga proffs på brottsförebyggande, enligt justitieministern. Proffs på människans psykiska funktioner efterfrågas däremot inte.

I det senaste numret av BRÅ´s tidning finns en artikel med den vilseledande titeln: "Svårt att veta vem som blir brottsling" Artikeln beskriver BRÅ´s pågående forskning, som ensidigt letar efter de sociala orsakerna till brottslighet, ignorerande de psykologiska och psykiatriska aspekterna. Högriskgruppen låter sig inte med någon större träffsäkerhet beskrivas vare sig i enbart sociala termer eller i enbart psykologiska/psykiatriska termer. När man integrerar perspektiven blir det betydligt lättare att förutse vem som blir brottsling. Men den självklara utgångspunkten befattar sig varken BRÅ eller justitiedepartementet med.

Nyligen (17/7) krävde här kristdemokraterna Ingvar Svensson och Ragnwi Marcelid "hårdare tag" mot unga brottslingar och hänförde deras dåliga "inre kontroll" och svaga sociala samband till föräldrars tillkortakommanden och en brist på goda värderingar i samhället. Inte en antydan om de psykiska funktionshindren. Partikollegan Ingemar Vänerlövs riksdagsmotion "Psykiskt funktionshindrades utanförskap" ( 2000/01:kd760 AL) beskrev däremot sambanden på ett initierat vis och innehöll konstruktiva förslag, men motionen verkar inte ha uppmärksammats ens inom det egna partiet.

Ett samhälle som fortsätter att förhålla sig passivt till att människor med vissa psykiska störningar och funktionshinder nästan ofrånkomligt hamnar i kriminalitet - långt efter det att sambanden blivit uppenbara - det samhället har ett ansvar både mot brottsoffren och gärningsmännen. Måtte samhällets oförståelse för psykiskt funktionshindrade och anknytningen till ungdomsbrottsligheten bli valfrågor och låt oss hoppas att de lockar fram ett större samhälleligt engagemang för de som inte passar in. Då får vi ett värdigare samhälle för alla människor - och mindre brottslighet på köpet.


Helen Uliczka
Ledamot i Psykansvarskommittén
Miljöpartiet

Kjell Modigh
Psykiater, tidigare chefsöverläkare
psykiatriska kliniken, Kungälvs sjukhus